Муми-Тролли

I vilket talas om Kungsrubinen, om snorkens långrevsfiske och mame lukens död, samt om hur muminhuset förvandlades till en djungel.
Det var nångång i slutet av juli och väldigt hett i mumindalen. In te ens flugorna orkade surra. Träden verkade trötta och dammiga, flo den sinade och flöt smal och brun genom slokande ängar. Vattnet dög inte längre att göra saft av i Trollkarlens hatt (som tagits till nåder och stod på byrån under spegeln).
Dag efter dag sken solen rakt ner i dalen som låg gömd mellan kul larna. Alla småkryp kravlade in i sina svala jordgångar och fåglarna teg. Men mumintrollets vänner blev nervösa av värmen och gick omkring och grälade med varandra.
Mamma, sa mumintrollet, hitta på nånting åt oss att göra! Vi bara grälar och det är så hett!
Ja, kära barn, sa muminmamman. Jag har märkt det. Jag skulle kanske gärna vara av med er ett slag. Kan ni inte flytta till grottan ett par dar? Där är svalare och ni kan ligga i sjön och lugna er hela dagen om ni vill.
Får vi sova i grottan också? frågade mumintrollet förtjust.
Javisst! sa mamman. Och kom inte hem förrän ni är glada.
Det var mycket spännande att bosätta sig i grottan på allvar. Mitt på sandgulvet ställde de petroleumlampan. Var och en grävde en grop som passade hans speciella form och sovställning och bäddade åt sig där. Provianten delades i sex lika stora högar. Det fanns russinpud ding och pumpmos, bananer, polkagrisar och majskolvar och dessutom en pannkaka till frukost nästa dag.
En liten vind blåste upp mot kvällen och flög ensligt över havs stranden. Solen gick ner i rött och fyllde grottan med sitt varma ljus. Snusmumriken spelade skymningssånger och snorkfröken låg med sitt lockiga huvud i mumintrollets knä.
Alla kände sig välvilliga efter russinpuddingen och det var just lagom kusligt att se skymningen komma krypande över havet.
Det var jag som hittade Grottan en gång, sa Sniff.
Och ingen brydde sig om att säga att det hade de hört hundra gånger förut.
Vågar ni höra nånting hemskt? frågade snusmumriken och tände lam pan.
Hur hemskt? undrade hemulen.
Ungefär som härifrån till dörren eller lite längre, sa snusmumri ken. Om det säger dig nånting.
Nej, tvärtom, sa hemulen. Berätta på, så säger jag till när jag blir rädd.
Bra, sa snusmumriken. (Nu ska ni få höra en historia som en Gafsa berättade för mig när jag var liten.) Vid världens ände ligger ett svindlande högt berg. Det är svart som sot och slätt som siden. Det stupar brant ner där ingen botten finns och molnen seglar runt omkring det. Men högst uppe på spetsen ligger Trollkarlens hus och det ser ut såhär. Och snusmumriken ritade av huset i sanden.
Har det inga fönster? frågade Sniff.
Nej, sa snusmumriken. Ingen dörr heller, för Trollkarlen kommer alltid hem genom luften ridande på en svart panter. Han är ute och far om nätterna och samlar rubiner i sin kappa.
Vad säger du! ropade Sniff med öronen på skaft. Rubiner! Hur får han tag i dem?
Trollkarlen kan förvandla sig till vad som helst, sa snusmumriken. Och sen kan han krypa in i jorden och ända ner på havsbotten där de dolda skatterna ligger.
Vad gör han med så mycket ädelstenar? frågade Sniff avundsjukt.
Ingenting. Han bara samlar dem, sa snusmumriken. Ungefär som hemu len samlar växter.
Sa du nånting? utbrast hemulen och vaknade upp i sin sandgrop.
Jag berättade att Trollkarlen har hela huset fullt med rubiner, sa snusmumriken. De ligger i väldiga högar mot murarna och är infattade i väggarna som vilddjursögon. Trollkarlens hus har inget tak och molnen som flyger över det är röda som blod av rubinernas återsken. Hans egna ögon är också röda och lyser i mörkret.
Nu blir jag snart rädd, sa hemulen. Berätta försiktigt, är du snäll!
Så lycklig han måste vara, dendär Trollkarlen, suckade Sniff.
Det är han inte alls, sa snusmumriken. Inte förrän han har hittat Kungsrubinen. Den är nästan lika stor som svarta panterns huvud och att titta in i den är som att se flytande eld. Trollkarlen har letat efter Kungsrubinen på alla planeterna, till och med på Neptunus — men han hittade den inte. Han har gett sig av till månen för att söka i kratrarna men han har inte stort hopp om att lyckas. För innerst inne tror Trollkarlen att Kungsrubinen finns på solen. Och dit kan han inte komma. Han har försökt flera gånger men det är för hett. Och dethär är vad Gafsan berättade för mig.
Det var en bra historia, sa snorken. Ge mig en polkagris till.
Snusmumriken var tyst en stund. Sen sa han: Det var ingen historia. Alltihop är sant.
Jag har hela tiden trott att det var sant, utbrast Sniff. Detdär med ädelstenarna låter så riktigt!
Och hur kan man veta att Trollkarlens finns? frågade snorken miss troget.
Jag såg honom, sa snusmumriken och tände sin pipa. Jag såg Troll karlen och hans panter på hatifnattarnas ö. De red genom luften mitt i åskvädret.
Men du sa ingenting! utbrast mumintrollet.
Snusmumriken ryckte på axlarna. Jag tycker om att ha hemligheter, sa han. Förresten, dendär Gafsan berättade att Trollkarlen är kläd i en hög svart hatt.
Det menar du inte! skrek mumintrollet.
Det måste vara den! ropade snorkfröken.
Faktiskt, sa snorken.
Vad då? undrade hemulen. Vad menar ni?
Hatten förstås, sa Sniff. Den höga svarta hatten jag hittade i vä ras! Trollhatten! Den måste ha blåst av honom när han flög till månen!
Snusmumriken nickade.
Men tänk om Trollkarlen kommer tillbaka för att hämta sin hatt, sa snorkfröken upprörd. Jag skulle aldrig våga titta på hans röda ögon!
Han är nog kvar uppe på månen, sa mumintrollet. Är det lång väg dit?
Ganska, sa snusmumriken. Förresten tar det nog tid för honom att leta igenom alla kratrarna.
Det blev en stunds orolig tystnad. Alla tänkte på den svarta hatten som stod därhemma på byrån under spegeln.
Skruva upp lampan lite, sa Sniff.
Hörde ni nånting? viskade snorkfröken. Därutanför…
De stirrade mot grottans svarta mynning och lyssnade. Små, små, lätta ljud — kanske en panters tassande steg?
Det är regn, sa mumintrollet. Regnet har kommit. Nu ska vi sova li te.
Och de kröp ner i varsin sandgrop och svepte filtarna om sig. Mu mintrollet släckte lampan, och vid regnets lätta prassel gled han in i sömn.
Hemulen vaknade av att hans sovgrop var full med vatten. Det varma sommarregnet viskade utanför grottan, det rann i små bäckar och vat tenfall över väggarna, och allt vatten som fanns både utanför och in nanför hade runnit ner i just hans sovgrop.
Elände, elände, sa hemulen för sig själv. Sen vred han ur sin klän ning och gick ut för att titta på vädret. Det var likadant överallt, grått och vått och eländigt. Hemulen kände efter om han hade nån bad lust, men han hade ingen.
Det är aldrig nån ordning i världen, tänkte hemulen sorgset. I går var det för hett och nu är det för vått. Jag går in och lägger mig igen.
Snorkens sovgop såg mest torr ut.
Maka på dig, sa hemulen. Det har regnat in i min säng.
Värst för dig själv, sa snorken och vände sig på andra sidan.
Därför tänkte jag sova i din grop, förklarade hemulen. Var inte snorkig nu.
Men snorken bara morrade lite och sov vidare. Då fylldes hemulens hjärta av hämndlust och han grävde en kanal i sanden mellan sin egen sovgrop och snorkens.
Det där var ohemult, sa snorken och satte sig upp i sin våta filt. Men aldrig hade jag trott att du kunde hitta på nånting så fiffigt!
Det kom av sig själv! sa hemulen glad. Och vad ska vi göra idag då?
Snorken stack ut nosen genom grottöppningen och tittade på himlen och på sjön. Sen sa han med sakkunskap: Fiska. Väck upp huset så går jag och gör båten i ordning!
Och snorken vandrade ner på den våta sanden och ut på bryggan som mumintrollets pappa hade byggt. Han vädrade mot havet en stund. Det var blickstilla, regnet föll sakta och varje droppe gjorde en fin ring i det blanka vattnet. Snorken nickade för sig själv och tog ut den största långreslådan ur båthuset. Sen halade han fram sumpen under bryggan och satte sig att beta på revarna medan han visslade snusmum rikens jaktsång.
Hela lådan var klar när de andra kom ut ur grottan.
Så, där är ni äntligen, sa snorken. Hemul, ta ner masten och sätt i årklykorna.
Måste vi fiska, frågade hans syster. Det händer aldrig nånting när man fiskar och det är så synd om de små gäddorna.
Ja men i dag kommer det att hända, sa snorken. Sätt dig i fören så är du minst i vägen.
Låt mig hjälpa till, skrek Sniff och högg tag in långrevslådan. Han tog ett skutt ner på sudkanten, båten vippade till och långrevslådan lade sig upp och ned på durken med hälften av sitt innehåll intrasslat i årklykan och ankaret.
Utmärkt, sa snorken. Alldeles utmärkt. Sjövan, lugn i båtar och allt detdär. Aktning för andras arbete, framför allt. Ha.
Ska du inte gräla på honom? undrade hemulen förvånad.
Gräla? Jag? sa snorken och skrattade dystert. Har kaptener nånting att säga till om? Aldrig. Lägg ni ut lådan som den är, alltid fastnar där nånting. Och snorken kröp in under akterbrädan och drog en presen ning över huvudet.
Det var det värsta, sa mumintrollet. Ta årorna, mumrik, så ska vi reda ut eländet. Sniff, du är en åsna.
Javisst, sa Sniff tacksamt. I vilken ända ska vi börja?
På mitten, sa mumintrollet. Men trassla inte in svansen i det ock så.
Och snusmumriken rodde långsamt Äventyret ut på havet.
Medan allt detta hände gick mumintrollets mamma omkring i sitt hus och kände sig oerhört nöjd. Regnet prasslade milt över trädgården. Frid, ordning och tystnad härskade överallt.
Så det ska växa! sa muminmamman till sig själv. Och o, så skönt att ha dem i grottan! Hon fick för sig att hon skulle städa lite och bör jade samla ihop strumpor, apelsinskal, underliga stenar, barkbitar och mera sådant. I speldosan hittade hon några kryptogamer som hemulen ha de glömt att lägga i västpressen. Mamman snurrade ihop dem till en boll medan hon tankfullt lyssnade till regnets sakta sus. Så det ska växa! upprepade hon och lät bollen falla ur sin tass. Den föll rakt ner i Trollkarlens hatt men det märkte muminmamman inte. Hon drog sig tillbaka på sitt rum för att sova, för det fanns ingenting hon älskade så mycket som att somna medan det regnade på taket.
Men i havets djup låg snorkens långrev och lurade. Den hade redan legat i ett par timmar och snorkfröken höll på att förgås av ledsnad.
Det är spänningen det kommer an på, förklarade mumintrollet. Det kan finnas nånting på varenda krok, förstår du.
Snorkfröken suckade lite. Men i alla fall, sa hon. När man sänker kroken är det en halv löja på den och när man drar upp den är där en hel abborre. Man vet att där är en hel abborre.
Eller ingenting alls! sa snusmumriken.
Eller en ulk, sa hemulen.
Detdär kan ett fruntimmer inte förstå, avslutade snorken. Nu kan vi börja dra upp. Men ingen får skrika. Sakta! Sakta!
Den först kroken kom upp.
Den var tom.
Den andra kroken kom upp.
Den var också tom.
Dethär bevisar bara att de går på djupet, sa snorken. Och är hemskt stora. Tyst nu med er, allesammans.
Han drog upp fyra tomma krokar till och sa: Det är en listig en. Han tar betena för oss. Hemskt vad han måste vara stor.
Allihop låg över relingen och stirrade in i det svarta djupet där långreven kröp ner.
Vad tror du det är för en fisk? frågade Sniff.
En mameluk, allra minst, sa snorken. Titta nu här, tio tomma krokar till!
Håhåjaja, sa snorkfröken.
Håhåjajaja så lagom, sa hennes bror argt och fortsatte att hala. Tyst med er, annars skrämmer ni bort honom!
Krok efter krok hakades fast i långrevslådan. Tottar av sjögräs och tång. Ingen fisk. Absolut ingenting alls.
Plötsligt skrek snorken: Obs! Det drar! Jag är absolut säker på att det drar!
Mameluken! skrek Sniff.
Nu måste ni vara behärskade, sa snorken med tillkämpat lugn. Döds tystnad! Här kommer han!
Den spända reven hade slaknat men långt nere i det dunkelgröna glimtade nånting vitt. Var det mamelukens bleka fiskmage? Som en berg srygg ur havsbottnens hemlighetsfulla landskap höjde sig nånting mot ytan… nånting väldigt, hotfullt, orörligt. Grönt och mossigt som stammen av ett jätteträd gled det upp under båten.
Håven! skrek snorken. Var är håven!
Och i samma ögonblick fylldes luften av dån och vitt skum. En väldig svallvåg höjde Äventyret på sin kam och slängde långrevslådan upp och ner på durken. Så blev det lika plötsligt stilla igen.
Bara den avslitna reven dinglade melankoliskt över relingen och väldiga virvlar i vattnet utmärkte vidundrets väg.
Tror du nu att det var en abborre? frågade snorken sin syster med ett mycket eget tonfall. En sån fisk får jag aldrig mer. Och riktigt glad blir jag heller aldrig.
Det var här den gick av, sa hemulen och höll upp reven. Nånting säger mig att tråden var för tunn.
Gå och bada, sa snorken och gömde ögonen i tassen.
Hemulen ville säga nånting, men snusmumriken sparkade honom på smalbenet. Det blev alldeles tyst i båten. Så sa snorkfröken försik tigt: Tänk om vi skulle göra ett försök till? Fånglinan håller säkert?
Snorken fnös. Om en stund mumlade han: Och kroken då?
Din fällknif, sa snorkfröken. Om du fäller ut båda bladen och kork skruven och skruvmejseln och prylen så ska han väl fastna nånstans!?
Snorken tog tassen från ögonen och sa: Ja, men betet?
Pannkakan, sa hans syster.
Snorken begrundade saken en stund medan alla höll andan av spän ning. Till slut sa han: Om nu mameluken äter pannkakor, och då visste man att jakten skulle fortsättas.
Fällkniven bands stadigt fast i fånglinan med en bit ståltråd som hemulen hade i fickan, pannkakan fästes på kniven och alltihop sänktes i havet. De väntade under tystnad.
Plötsligt vippade Äventyret till.
Schschschsch! sa snorken. Han nappar! En knyck till. Häftigare. Och så kom ett våldsamt ryck som slängde allihop ner på durken.
Hjälp! skrek Sniff. Han äter upp oss!
Äventyret doppade nosen i sjön men reste sig igen och satte av i vild fart utåt havet. Fånglinan låg spänd som en sträng framför henne, och där den försvann i vattnet reste sig två vita mustascher av skum.
Mameluken tyckte tydligen om pannkaka.
Lugn! skrek snorken. Lugn i båtar! Varje man på sin post!
Bara han inte dyker! ropade snusmumriken som krupit fram i fören.
Men mameluken lade iväg rätt fram, längre och längre ut till sjöss. Snart låg stranden som en smal strimma bakom dem.
Hur länge tror ni han orkar hålla på? undrade hemulen.
I värsta fall får vi skära av repet, sa Sniff. Annars går det på er risk!
Aldrig! utbrast snorkfröken och skakade sitt pannludd.
Nu vispade mameluken i luften med sin väldiga stjärt, svängde och lade av inåt kusten igen.
Det går lite långsammare nu, skrek mumintrollet som låg på knä i aktern och kontrollerade kölvattnet. Han håller på att tröttna!
Mameluken var trött men han hade också blivit argare. Han knyckte i linan och svängde hit och dit så att Äventyret krängde på det mest livsfarliga sätt.
Ibland vart han alldeles stilla för att lura dem och så satte han av med en sån kraft att svallvågorna slog in över fören. Då tog snus mumriken fram sin munharmonika och spelade jaktsången och de andra stampade takten så att durken skalv. Och se! I samma stund vände mame luken sin väldiga buk i vädret.
En större har aldrig funnits.
De betraktade den ett ögonblick under tystnad.
Så sa snorken: Jag fick honom i alla fall!
Ja! sa hans syster stolt.
Medan mameluken bogserades iland blev regnet kraftigare. Hemulens klänning var genomdränkt och snusmumrikens hatt hade helt och hållet mist passformen.
Det är nog ganska vått i grottan nu, sa mumintrollet som satt och frös vid årorna.
Kanske mamma är orolig, tillade han om en stund.
Du menar att vi liksom kunde gå hem så småningom, sa Sniff.
Ja, och visa fisken, sa snorken.
Vi går hem, avgjorde hemulen. Det är bra med ovanliga saker ibland. Hemska historier och att bli våt och klara sig ensam och sådär. Men det är inte trivsamt i längden.
De hade lagt bräder under mameluken och bar honom med förenade krafter genom skogen. Det uppspärrade gapet var så stort att trädgre narna fastnade i tänderna, och han vägde så många hundra kilo att de måste vila vid varje vägkrök. Det regnade värre och värre. När de kom fram till mumindalen skymde regnet bort hela huset.
Vi lämnar honom här ett slag, föreslog Sniff.
Aldrig i livet, sa mumintrollet upprört.
Och de fortsatte ner genom trädgården. Plötsligt stannade snorken och sa: Vi har gått fel.
Äsch, sa mumintrollet. Där är ju vedboden och där nere är bron.
Ja, men var är huset? frågade snorken.
Märkligt, mycket märkligt. Muminhuset var borta. Det fanns inte, helt enkelt. De lade ner mameluken på guldsanden framför trappan. Det vill säga, trappan fanns inte heller. I stället…
Men först måste det förklaras vad som hade hänt i mumindalen medan de var ute på mamelukjakt.
När mumintrollets mamma senast omtalades drog hon sig tillbaka för att sova. Men innan hon gjorde det, snurrade hon tanklöst ihop hemu lens kryptogamer till en boll och släppte den i Trollkarlens hatt. Hon borde aldrig ha städat!
För medan huset låg försänkt i eftermiddagssömn började kryptoga merna växa på ett förtrollat sätt.
Sakta slingrade de upp ur Trollkarlens hatt och kröp ner på golvet. Klängen och bladskott trevade uppför väggarna, klättrade i gardiner och spjällsnören, krånglade sig ut genom springor och ventiler och nyckelhål. I den fuktiga luften slog blommor ut och frukter mognade med spöklik hastighet. Väldiga bladknippen tassade uppför trappan, slingerväxter kröp ut och in mellan bordsbenen och hängde ner ur tak lamporna som ormbon.
Växandet uppfyllde huset med ett sakta prassel, ibland hördes en helt liten smäll när en jätteblomma slog ut eller en frukt dunsade i mattan. Men muminmamman trodde att det bara var regnet, vände sig på andra sidan och sov vidare.
I rummet bredvid satt mumintrollets pappa och skrev på sina memoa rer. Det hade inte hänt nånting roligt att skriva om sen han byggde båtbryggan, så pappan höll istället på med att beskriva sin barndom. Därunder blev han så rörd att han nästan grät. Han hade alltid varit ett ovanligt och begåvat barn som ingen förstod sig på. När han blev äldre var han lika oförstådd och hade det förskräckligt på alla vis. Muminpappan skrev och skrev och tänkte på hur alla skulle ångra sig när de läste hans memoarer. Då blev han glad igen och sa för sig själv: Det är rätt åt dem!
I detsamma rullade ett plommon ner på papperet och gjorde en stor blå fläck.
Vid min svans! utbrast muminpappan. Nu är de hemma igen!
Men när pappan vände sig om stirrade han in i ett vilt busksnår, översållat med gula bär. Han störtade upp och genast föll ett tätt regn av blåa plommon över skrivbordet. Under taket klättrade ett tätt grenverk som sakta växte och sträckte sina gröna skott mot fönstret.
Hallå! skrek mumintrollets pappa. Vakna! Kom hit!
Muminmamman satte sig upp med ett ryck. I stor häpnad betraktade hon sitt rum somvar fyllt av små vita blommor. De hängde ner ur taket i fina trådar med sirliga bladrosetter mellan varje blomma.
O, så vackert, sa muminmamman. Dethär har nog mumintrollet gjort för att fröjda mig. Och hon förde försiktigt den tunna blomstergardi nen åt sidan och klev ner på golvet.
Hallå! skrek muminpappan bakom väggen. Öppna! Jag kommer inte ut!
Mumintrollets mamma försökte förgäves skjuta upp dörren. Slinger växternas kraftiga stammar hade ohjälpligt barrikaderat den. Då slog hon in rutan i trappdörren och kravlade sig med stor möda genom hålet. Över trappan växte ett fikonsnår och salongen var en ren djungel.
Håhåjaja, sa mumintrollets mamma. Det är förstås dendär hatten nu igen. Och hon satte sig ner och fläktade sig i pannan med ett palm blad.
Bisamråttan dök fram ur badrummets ormbunkskog och sa med jämmerlig röst: Här ser man följderna av att samla växter! Jag har aldrig trott riktigt på dendär hemulen!
Och lianerna växte upp genom skorstenen och klängde ner över taket och höljde hela muminhuset i en frodig grön matta.
Men ute i regnet stod mumintrollet och stirrade på den stora gröna kullen där blommor oupphörligt öppnade sina kalkar och frukter mognade från grönt till gult, från gult till rött.
Här låg det åtminstone, sa Sniff.
Det är inuti, sa mumintrollet dystert. Ingen kan komma in och ingen kan komma ut. Aldrig mer!
Snusmumriken gick fram och snusade interesserat. Inga fönster, in gen dörr. Bara en tät vild matta av vegetation. Han tog ett stadigt tag i en ranka och drog. Den var seg som gummi och omöjlig att få av men slog i förbifarten ett halvslag kring hans hatt och lyfte den av honom.
Trolleri igen, sa snusmumriken. Det börjar bli tröttsamt.
Under tiden sprang Sniff runt den igenväxta verandan. Källarglug gen, skrek han. Den är öppen!
Mumintrollet kom störtande och kikade in genom det svarta hålet. In med er, sa han beslutsamt. Men fort, innan det växer igen här också! De kravlade sig ner i källarmörkret, en efter en.
Hej! skrek hemulen som var sist. — Jag kommer inte igenom!
Då får du stanna utanför och vakta mameluken, sa snorken. Du kan ju botanisera huset.
Och medan den stackars hemulen smågnällde ute i regnet trevade de andra sig uppför källartrappan.
Vi har tur, sa mumintrollet. Dörren är öppen. Där ser ni att det är bra att vara slarvig ibland!
Det var jag som glömde att låsa den, sa Sniff, så äran är min!
De möttes av en märklig syn. Bisamråttan satt i en grenklyka och åt päron.
Var är mamma, frågade mumintrollet.
Hon försöker hugga fram din pappa ur hans rum, sa bisamråttan bit tert. Jag hoppas bisamhimlen är en lugn plats, för snart är det slut med mig!
De lyssnade. Väldiga yxhugg kom lövverket kring dem att skaka. Ett brak, och ett glädjerop. Mumintrollets pappa var befriad!
Mamma! Pappa! skrek mumintrollet och banade sig väg genom djungeln fram till trappan. Vad har ni ställt till med medan jag var borta!
Ja, kära barn, sa muminmamman. Vi har väl slarvat med Trollkarlens hatt nu igen. Men kom hit upp! Jag har hittat en björnbärsbuske i gar deroben!
Det var ett förtjusande eftermiddag. Man lekte en urskogslek där mumintrollet var Tarzan och snorkfröken Jane. Sniff fick vara Tarzans son och snusmumriken var schimpanseen Cheeta. Snorken kröp omkring i undervegetationen med löständer av apelsinskal<![if !supportFootnotes]>[4]<![endif]> och föreställde fiende överhuvudta get.
Tarzan hungry, sa mumintrollet och klättrade uppför en lian. Tarzan eat now!
Vad säger han? frågade Sniff.
Han säger att nu ska han äta, sa snorkfröken. Det är det enda han kan, förstår du. Det är engelska och talas av alla som kommer till djungeln.
Uppe på klädskåpet upphävde Tarzan sitt urskogsvrål och svarades genast av Jane och de vilda vännerna.
Varre än dethär kan det åtminstone inte bli, mumlade bisamråttan. Han hade gömt sig i ormbunksskogen igen och svept en handduk om huvu det för att ingenting skulle växa in i öronen på honom.
Nu rövar jag bort Jane! ropade snorken och släpade snorkfröken vid svansen med sig till hålan under salongsbordet. När mumintrollet kom hem till deras bo i takkronan upptäckte han genast vad som hade hänt. Med en kolossalt fin hissanordning firade han sig ner, försatte djun geln i darrning med sitt stridsrop och rusade fram för att rädda Jane.
Håhåjaja! sa mumintrollets mamma. Men de tycks ha roligt.
Det har jag med, sa muminpappan. Ge mig en banan är du snäll.
Pa detta sätt roade man sig ända till kvällen. Det var ingen som brydde sig om att källardörren växte igen och ingen som kom ihåg den stackars hemulen.
Han satt fortfarande med den våta klänningen slokande kring benen och vaktade mameluken. Ibland åt han ett äpple eller räknade ståndarna i en djungelblomma men däremellan suckade han mest.
Det hade slutat regna och skymningen kom. Och i samma ögonblick so len gick ned hände det nånting med den gröna kullen kring muminhuset. Den började vissna, lika hastigt som den vuxit upp. Frukterna skrump nade och föll till marken. Blommorna slokade och bladen krullade ihop sig. På nytt fylldes hela huset av prassel och knastrande. Hemulen tittade på en stund, så gick han fram och drog lite i en gren. Den gick tvärt av och var torr som fnöske. Då fick hemulen en ide’. Han samlade ihop en väldig hög ris och grenar, gick till vedboden efter tändstickor, och så tände han ett sprakande båll mitt på trädgårdsgån gen.
Nöjd och glad satte sig hemulen bredvid brasan och torkade sin klänning. Om en stund fick han en ide’ till. Med överhemula krafter drog han mamelukens stjärt in i elden. Stekt fisk var det bästa han visste.
Så kom det sig att när muminfamiljen och dess vilda vänner banat sig väg genom verandan och stött upp dörren, fick de syn på en mycket lycklig hemul som redan hade ätit upp en sjundedel av mameluken.
Din stropp! sa snorken. Nu hann jag aldrig väga min fisk!
Väg mig och addera, föreslog hemulen som hade en av sina ljusa da gar den dan.
Nu eldar vi upp urskogen! sa muminpappan. Och de bar ut hela bråten ur huset och gjorde den största brasa som nånsin skådats i mumindalen.
Mameluken stektes på glöden i hela sin längd och åts upp ända till nosspetsen. Men långa tider efteråt grälade man om hur lång han varit; om han hade räckt från trappan ända ner till vedboden eller bara till syrenbuskarna.