Муми-Тролли

I vilket Tofslan och Vifslan kommer in i historien, medförande en mystik kappsäck och förföljda av Mårran, samt vari snorken leder en rättegång.
En tidig morgon i början av augusti kom Tofslan och Vifslan gående över berget, ungefär på samma ställe där Sniff hade hittat Trollkar lens hatt.
De stannade på toppen och tittade ner över mumindalen. Tofslan hade en röd mössa på huvudet och Vifslan bar på en stor kappsäck. De hade kommit en mycket lång väg och var ganska trötta. Under deras fötter bland björkar och äppelträd steg morgonröken ur muminhusets skorsen.
En röksla, sa Vifslan.
Man kokslar nånting, sa Tofslan och nickade. Så började de vandra ner i dalen medan de samtalade på det märkvärdiga sätt som är eget för alla Tofslor och Vifslor. Det begreps ju inte av alla men huvudsaken var att de själva visste vad det var fråga om.
Tror du vi får komsla in? undrade Tofslan.
Det berorslar på, sa Vifslan. Låt inte skrämsla dig om de är usla mot oss.
Mycket försiktigt tassade de fram mot huset och stannade blygt vid trappan.
Törslar vi knacksla? sa Tofslan. Tänk om nån komslar ut och skriks lar?
I detsamma stack mumintrollets mamma huvudet genom fönstret och skrek: Kaffe!
Tofslan och Vifslan vart så fruktansvärt rädda att de kastade sig in genom gluggen till potatiskällaren.
Usch då, sa muminmamman och hoppade till. Det var bestämt två råt tor som slank in i källaren. Sniff, spring ner med lite mjölk åt dem!
Så fick hon syn på kappsäcken som stod kvar framför trappan. Bagage också, funderade mamman. Håhåjaja. Då kommer de för att stanna.
Och hon vandrade iväg för att leta reda på muminpappan och be honom göra två sängar till. Men mycket, mycket små. Under tiden hade Tofslan och Vifslan grävt ner sig bland potatisen så att bara ögonen syntes, och där väntade de i stor förskräckelse på vad som skulle hända med dem.
I alla fallsla kokslar de kafsla, mumlade Vifslan.
Nån komslar! viskade Tofslan. Tyst som en musla!
Källardörren knarrade och på översta trappsteget stod Sniff med en lykta i ena tassen och ett fat mjölk i den andra.
Hej! Var är ni! sa Sniff.
Tofslan och Vifslan kröp ännu längre ner och höll hårt i varann.
Vill ni ha mjölk? sa Sniff lite högre.
Han lurslar oss, viskade Vifslan.
Om ni tror jag tänker stå här halva dan så misstar ni er, sa Sniff argt. Elakhet eller oförstånd. Gamla fåniga råttor som inte har vett att gå stora ingången!
Men då vart Vifslan allvarsamt ledsen och sa: Råttsla kan du vara självsla!
Jaså, de är utlänningar också, sa Sniff. Det är nog bäst jag tar hit mumintrollets mamma.
Han låste källardörren och sprang in i köket.
Nå, ville de ha mjölken? frågade muminmamman.
De talar utländska, sa Sniff. Ingen kan begripa vad de säger!
Hur lät det? frågade mumintrollet som satt och stötte kardemumma med hemulen.
Råttsla kan du vara självsla, sa Sniff.
Muminmamman suckade. Dethär blir just månljust, sa hon. Hur ska jag kunna förstå vad de önskar sig till efterrätt på sin födelsedag eller hur många kuddar de vill ha under huvudet!
Vi får lära oss deras språk, sa mumintrollet. Det låter lätt. Ått sla, attsla, uttsla.
Jag tror jag förstår dem, sa hemulen eftertänksamt. De sa nog åt Sniff att han var en gammal skallig råtta.
Sniff rodnade och knyckte på nacken.
Gå och tala med dem själv då, om du är så fiffig, sa han.
Hemulen lunkade iväg till källartrappan och ropade vänligt:
Välkomsla, välkomsla!
Tofslan och Vifslan stack upp huvudet ur potatishögen och tittade på honom.
Mjölksla! Gottsla! fortsatte hemulen.
Då tassade Tofslan och Vifslan uppför trappan och kom in i salon gen.
Sniff tittade på dem och konstaterade att de var mycket mindre än han själv. Då kände han sig vänligare och sa nedlåtande: Hej. Roligt att se er.
Tacksla detsamsla! sa Tofslan.
Kokslar ni kafsla? undrade Vifslan.
Vad sa de nu? frågade muminmamman.
De är hungriga, sa hemulen. Men de tycker fortfarande inte att Sniffs utseende är nånting att komma med.
Hälsa dem då, sa Sniff upprörd, att aldrig i mitt liv har jag sett två såna strömmingsansikten. Och nu går jag ut.
Sniffsla argsla, sa hemulen. Dumsla!
Kom för all del in och drick kaffe, sa mumintrollets mamma nervöst. Och hon visade Tofslan och Vifslan vägen till verandan medan hemulen följde efter, mycket stolt över sin nya rang som tolk.
Tofslan och Vifslan införlivades sålunda i muminhushållet. De gjor de inte mycket väsen av sig och mest gick de omkring och höll varann i hand. Och kappsäcken hade de med sig överallt. Men när skymningen kom blev de märkbart oroliga och sprang upp och nerför trapporna och gömde sig under mattan.
Hur är det fattsla? undrade hemulen.
Mårran komslar! viskade Vifslan.
Mårran? Vem är det? sa hemulen och blev lite skrämd.
Tofslan spärrade upp ögonen och visade tänderna och gjorde sig så stor som möjligt.
Grymsla och hemsksla! sa Vifslan. Stängsla dörrslan för Mårran!
Hemulen sprang till muminmamman och sa: De påstår att en grym och hemsk mårra kommer hit. Vi måste låsa alla dörrar till natten!
Men vi har ju bara nyckel till källardörren, sa mumintrollets mamma bekymrad. Sådär är det alltid med utlänningar. Och hon gick för att tala med muminpappan om saken.
Vi måste beväpna oss och flytta möblerna framför dörren, sa mumint rollets pappa. En såndär hemskt stor mårra kan vara farlig. Jag ska sätta upp en alarmklocka i salongen och Tofslan och Vifslan får sova under min säng.
Men Tofslan och Vifslan hade redan krupit in i en byrålåda och väg rade att komma fram.
Muminpappan skakade på huvudet och gick efter sin bössa i vedboden.
Det var redan augustimörkt ute och trädgården var full av sammets svarta skuggor. Det susade dystert i skogen och lysmaskarna var ute med sina ficklampor.
Pappan kunde inte hjälpa att det kändes lite kusligt att gå efter bössan. Om dendär mårran nu låg bakom en buske! Man visste ju inte ens hur den såg ut. Och framför allt, hur stor den var. När muminpappan kom in på verandan igen ställde han soffan för dörren och sa: Ljuset måste brinna hela natten! Var och en ska vara alarmberedd och snusmum riken får sova inomhus inatt.
Det var ohyggligt spännande. Mumintrollets pappa knackade på byrå lådan och sa: Vi ska beskydda er!
Men allt var tyst i lådan. Då drog pappan ut den för att se om Tofslan och Vifslan redan var bortrövade. Men de sov fridfullt och bredvid sig hade de sin kappsäck.
Kanske vi går och lägger oss i alla fall, sa han. Men beväpna er allesammans!
Under stor ängslan och mycket prat drog man sig tillbaka på sina rum och småningom härskade tystnad i muminhuset. Bara petroleumlampan brann ensam på salongsbordet.
Klockan blev tolv. Den slog ett. Lite över två vaknade bisamråttan och kände att han behövde gå ner. Han tassade sömnigt ut på verandan. Där blev han i stor förvåning stående framför soffan. Den stod mittför dörren och den var tung. Såna ide’er, mumlade bisamråttan och drog i soffan allt vad han orkade. Och då ringde förstås alarmklockan som mu mintrollets pappa hade satt upp.
På ett ögonblick fylldes huset av skrik, bösskott och tramp av mån ga fötter. Varenda en kom nedrusande i salongen med yxor, saxar, ste nar, spadar, knivar och krattor och ställde sig att stirra på bisam råttan.
Var är Mårran! skrek mumintrollet.
Asch, det var jag, sa bisamråttan förargad. Jag skulle bara gå ut och kissa ett slag. Inte kom jag ihåg er fåniga mårra.
Gå då ut meddetsamma, sa snorken. Men gör inte om det! Och han slog upp verandadörren på vid gavel.
Då — såg de Mårran. Varenda en såg henne. Hon satt orörlig på sand gången nedanför trappan och stirrade på dem med runda, uttryckslösa ögon.
Hon var inte särskilt stor och inte såg hon så farlig ut heller. Man kände bara på sig att hon var förskräckligt elak och kunde vänta hur länge som helst.
Och det var hemskt.
Ingen kom sig för att anfalla henne. Hon satt kvar en stund, så gled hon bort i trädgårdens mörker. Men där hon suttit hade marken frusit.
Snorken stängde dörren och ruskade på sig. Stackars Tofslan och Vifslan, sa han. Hemul, titta efter om de är vakna.
De var vakna.
Har den gåttsla? frågade Vifslan.
Sovsla lugnsla, sa hemulen.
Tofslan suckade lite och sa, tacksla och lovsla! Och de drog kapp säcken med sig längst in i lädan för att sova vidare.
Kan man lägga sig igen då? frågade muminmamman och ställde ifrån sig yxan.
Gör det du, sa mumintrollet. Snusmumriken och jag tänker vaka över er ända tills solen går upp. Men lägg din väska under kudden för sä kerhets skull.
Så satt de ensamma i salongen och spelade poker ända till morgonen. Och Mårran hördes inte av vidare den natten.
Nästa morgon kom hemulen bekymrad ut i köket och sa, jag har talat med Tofslan och Vifslan.
Nå, vad är det nu igen då, sa mumintrollets mamma med en suck.
Det är deras kappsäck Mårran vill ha, sa hemulen.
Ett sånt odjur! utbrast mamman. Att röva ifrån dem deras små ägode lar!
Ja, inte sant, sa hemulen. Nu är det bara en sak som gör det hela komplicerat. Det tycks som om det var Mårrans kappsäck.
Hm, sa muminmamman. Det gör verkligen saken svårare. Vi ska tala med snorken, han reder ut allting så bra.
Snorken var mycket intresserad. Det är ett märkligt fall, sa han. Vi måste hålla ett möte. Alla ska infinna sig vid syrenbuskarna kloc kan tre för att avhandla frågan.
Det var en varm och vacker eftermiddag, full av dofter och bin. Trädgården stod grann som en förlovnings bukett i de djupa färger den sena sommaren har.
Bisamråttans hängmatta var spänd mellan buskarna och försedd med ett plakat där man kunde läsa: Mårrans åklagare. Snorken själv satt på en låda och väntade och hade tagit på sig en peruk av träull.
Var och en kunde se att han var domare. Mitt emot honom satt Tofs lan och Vifslan och åt körsbär bakom ett bräde som klart och tydligt var de anklagades bås.
Jag ska be att få vara deras åklagare, sa Sniff (som inte hade glömt bort att Tofslan och Vifslan kallat honom en gammal skallig råt ta).
I så fall blir jag deras försvarare, sa hemulen.
Än jag då? frågade snorkfröken.
Du är folkets röst, sa hennes bror. Muminfamiljen vittnar. Vad snusmumriken angår kan han göra anteckningar beträffande rättegångs förhandlingarna. Men ordentligt!
Man frågar sig varför Mårran inte ska ha nån försvarsadvokat, sa Sniff.
Det behövs inte, sa snorken. Mårran har rätt. Är ni klara då. Fär diga. Vi börjar.
Han dunkade tre gånger i lådan med en hammare.
Begripslar du allsla? frågade Tofslan.
Inte ett duggsla, sa Vifslan och blåste en körksbärskärna på doma ren.
Ni ska uttala er först när jag säger till, sa snorken. Ja eller nej. Ingenting annat. Är sagda kappsäck er eller Mårrans?
Josla! sa Tofslan.
Nejsla! sa Vifslan.
Skriv upp att de motsäger sig! skrek Sniff.
Snorken dunkade i lådan. Lugn! ropade han. Nu frågar jag för sista gången vems kappsäck det är.
Vårsla! sa Vifslan.
De säger att den är deras, översatte hemulen. I morse sa de tvär tom.
Ja, så slipper vi ge den åt Mårran, sa snorken lättad. Men det var synd på alla mina anordningar.
Tofslan sträckte på sig och viskade nånting åt hemulen.
Tofslan säger såhär, sa hemulen. Det är bara Innehållet i väskan som är Mårrans.
Ha, sa Sniff. Jag kunde tro det. Saken är klar utan vidare. Mårran får sitt Innehåll tillbaka och strömmingsansiktena behåller sin gamla kappsäck.
Det är inte alls klart! ropade hemulen djärvt. Frågan är inte vem som äger Innehållet, utan vem som har större rätt till det. Den rätta saken på sin rätta plats! Ni såg Mårran allihop. Nu frågar jag er, såg hon ut som om hon hade rätt till Innehållet?
Det är så sant, sa Sniff förvånad. Du är ju riktigt fiffig! Men tänk på hur ensam Mårran är just för att ingen tycker om henne och hon tycker illa om alla. Innehållet är kanske det enda hon har! Ska nu det också tas ifrån henne! Ensam och utstött i natten, fortsatte Sniff med darrande röst, bedragen på sin enda ägodel av Tofslor och Vifslor…
Han snöt sig och kunde inte fortsätta.
Snorken knackade i lådan. Mårran behöver inget försvarstal, sa han. Dessutom är din synpunkt känslobetonad och det är hemulens också. Vittnena fram! Uttala er!
Vi tycker hemskt bra om Tofslan och Vifslan, ansåg muminfamiljen. Mårran ogillade vi från början. Det är sorgligt om hon måste ha sitt Innehåll tillbaka.
Rätt ska vara rätt, sa snorken högtidligt. Ni måste vara sakliga! I all synnerhet som Tofslan och Vifslan aldrig ser nån skillnad på rätt och orätt. De är födda såna och kan inte hjälpa det. Åklagare, vad har du att säga?
Men bisamråttan hade somnat i hängmattan.
Nåja, sa snorken. Han var väl inte intresserad. Har vi sagt allt som bör sägas innan jag avkunnar domen?
Ursäkta, sa folkets röst, men skulle det inte klarna om vi fick ve ta vad Innehållet egentligen är?
Tofslan viskade nånting igen. Hemulen nickade. Det är en hemlighet, sa han. Tofslan och Vifslan tycker Innehållet är det vackraste som finns men Mårran tycker bara det är det dyrbaraste.
Snorken nickade flera gånger och skrynklade ihop sin panna. Det är ett svårt fall, sa han. Tofslan och Vifslan har resonerat alldeles riktigt men de har handlat orätt i alla fall. Och rätt ska vara rätt. Jag måste tänka. Tyst med er nu.
Det blev alldeles stilla bland syrenbuskarna. Bina surrade, träd gården stod och brann i solskenet.
Plötsligt strök ett kallt drag över gräset. Solen gick i moln och trädgården såg grå ut.
Vad var det, sa snusmumriken och lyfte pennan från protokollet.
Hon är här igen, viskade snorkfröken.
I det frusna gräset satt Mårran och glodde på dem.
Hon flyttade långsamt blicken till Tofslan och Vifslan. Hon började morra och hassade sig sakta närmare.
Hjälpsla! skrek Tofslan. Räddsla oss!
Stopp, Mårra, sa snorken. Jag har nånting att säga dig!
Mårran stannade.
Jag har tänkt färdigt, fortsatte snorken. Går du med på att Tofslan och Vifslan får köpa Innehållet i kappsäcken? Vad är dit pris?
Högt! sa Mårran med isig röst.
Räcker mitt guldberg på hatifnattarnas ö? frågade snorken.
Mårran skakade på huvudet.
Hu så kallt här är, sa mumintrollets mamma. Jag går in efter en schal. Hon sprang genom trädgården där frosten kröp fram i Mårrans spår och upp på verandan.
Och där fick muminmamman en ide’. Het av förtjusning lyfte hon upp Trollkarlens hatt. Måtte bara Mårran uppskatta den! När mamman kom tillbaka domstolsförhandlingarna ställde hon hatten i gräset och sa: Här är det dyrbaraste i hela mumindalen! Vet Mårran vad som har vuxit ur denhär hatten? De vackraste små styrbara moln, förvandlingsvatten och fruktträd! Den enda trollhatten i världen!
Bevisa! sa Mårran hånfullt.
Då lade muminmamman ett par körsbär i hatten. Alla väntade under dödstystnad.
Bara det inte blir nånting otäckt av dem, viskade snusmumriken till hemulen. Men de hade tur. När Mårran tittade ner i hatten låg där en handfull röda rubiner.
Sedär! sa muminmamman glad. Och tänk på vad det blir om man till exempel lägger dit en pumpa!
Mårran tittade på haten. Hon tittade på Tofslan och Vifslan. Hon tittade på hatten igen. Man såg att hon tänkte av alla krafter.
Till slut nappade Mårran till sig Trollkarlens hatt och utan ett ord gled hon bort som en gråkall skugga. Det var sista gången hon syn tes i mumindalen och sista gången de såg nånting av Trollkarlens hatt.
På en gång blev färgerna varma igen och sommaren fortsatte, surran de och doftande.
Tack och lov att vi blev av med dendär hatten, sa muminmamman. Nu har den för en gångs skull ställt till med nånting förnuftigt.
Men våra moln var trevliga, sa Sniff.
Och att leka Tarzan i urskogen, sa mumintrollet melankoliskt.
Så brasla det gicksla! sa Vifslan glatt och lyfte upp kappsäcken som hela tiden hade stått i de åklagades bås.
Fenomenalsla, sa Tofslan och tog Vifslan i handen. Och tillsammans gick de tillbaka till muminhuset medan de andra stod och tittade efter dem.
Vad sa de nu? frågade Sniff.
Godmiddag, ungefär, sa hemulen.