Муми-Тролли

Som är mycket långt och beskriver snusmumrikens avfärd och hur den mystiska kappsäckens innehåll avslöjades, därjämte hur mumintrollets mamma fick tillbaka sin väska och i glädjen ordnade en stor fest, samt slutligen hur Trollkarlen anlände till mumindalen.
Det var i slutet av augusti. Ugglorna hoade om natten och fladder möss kom i stora svarta flockar och kretsade ljudlöst över trädgården. Skogen var full av bloss och havet oroligt. Det låg förväntan och sorgsenhet i luften och månen vart stor och het i färgen. Mumintrollet hade alltid tyckt mest om de allra sista sommarveckorna men han visste inte riktigt varför.
Vindens och havets ton var en annan, allting luktade förändring, träna stod och väntade.
Jag undrar om det inte kommer att hända nånting ovanligt, tänkte mumintrollet.
Han hade vaknat och låg och tittade i taket. Det måste vara bra ti digt på morgonen och det blir solsken, funderade han vidare.
Så vände han på huvudet och såg att snusmumrikens säng var tom.
Och i detsamma hörde han den hemliga signalen under fönstret, en lång vissling och två korta vilket betyder: Och vad har du för planer idag?
Mumintrollet hoppade ur sängen och tittade ut. Trädgården låg ännu i skugga och det var svalt. Och där stod snusmumriken och väntade.
Jo-ho, ropade mumintrollet, men mycket sakta för att inte väcka nån, och så klättrade han nerför repstegen.
Hej, sa han.
Hej, hej, sa snusmumriken.
De vandrade ner till floden och satte sig på broräcket med benen dinglande över vattnet. Solen hade hunnit över skogstopparna nu och lyste dem rakt i ansiktet.
Just såhär satt vi i våras, sa mumintrollet. Vi hade vaknat ur vin tersömnen och det var den första dan. Alla de andra sov än.
Snusmumriken nickade. Han satt och gjorde vassbåtar som han lät segla nerför floden.
Vart far de, frågade mumintrollet.
Till platser där jag inte är, sa snusmumriken. Den ena farkosten efter den andra svängde runt flod kröken och försvann.
Lastade med kanel, hajtänder och smaragder, sa mumintrollet.
Snusmumriken suckade.
Du talade om planer? sa mumintrollet. Har du själv nån?
Ja, sa snusmumriken. Jag har en plan. Men det är en av de ensamma, du vet.
Mumintrollet tittade mycket länge på honom. Sen sa han: De tänker ge dig av.
Snusmumriken nickade.
De satt en stund och svängde med benen över floden utan att prata. Den rann vidare och vidare under dem, hela tiden, bort till de främ mande platserna dit snusmumriken längtade och skulle fara alldeles en sam.
När far du, frågade mumintrollet.
Nu genast! sa snusmumriken och slängde alla vassbåtarna i vattnet på en gång. Han hoppade ner från broräcket och vädrade i morgonluften. Det var en bra dag att vandra. Bergskammen låg röd i solskenet och vä gen slingrade upp mot den och försvann på andra sidan. Där fanns en ny dal, och sen kom det nya berg…
Mumintrollet stod och tittade på medan snusmumriken packade ihop tältet.
Stannar du länge borta, frågade han.
Nej, sa snusmumriken. Första vårdag är jag här igen och visslar un der fönstret. Ett år går så fort!
Ja, sa mumintrollet. Hej då.
Hej, hej, sa snusmumriken.
Mumintrollet stannade kvar på bron. Han såg snusmumriken bli mindre och mindre och slutligen försvinna bland björkar och äppelträd. Men om en stund hörde han munharmonikan. Snusmumriken spelade »Alla små djur slår rosett på sin svans«.
Nu är han glad, tänkte mumintrollet.
Musiken blev allt svagare och till slut var det alldeles tyst. Då tassade mumintrollet tillbaka genom den daggvåta trädgården.
På trappan hittade han Tofslan och Vifslan som hade kurat ihop sig i solskenet.
Hejsla på digsla, sa Tofslan.
Hej själv, sa mumintrollet för nu hade han lärt sig förstå deras språk (om han än talade det med svårighet).
Har du gråtslat? frågade Vifslan.
Äsch, sa mumintrollet. Snusmumriken har gett sig av.
Så tråksligt, sa Tofslan medlidsamt. Kan det glädsla dig lite om du får pussla Tofslan på noslan?
Mumintrollet pussade Tofslan vänligt på nosen men inte såg han gla dare ut för det.
Då stack Tofslan och Vifslan huvudena ihop och viskade en lång stund.
Sen sa Vifslan högtigligt: Vi har beslutslat visla dig Innehåll slet.
I kappsäcken? frågade mumintrollet.
Tofslan och Vifslan nickade ivrigt. Komsla, komsla, sa de och kila de in under häckarna.
Mumintrollet kröp efter. Inne i den tätaste busken hittade han en hemlig plats där Tofslan och Vifslan hade prytt marken med dun och hängt upp snäckor och små vita stenar bland grenarna. Det var alldeles skumt därinne. Ingen som gick förbi häcken kunde ana att där fanns en hemlig plats. På en matta av bast stod Tofslans och Vifslans kappsäck.
Detdär är snorkfrökens matta, sa mumintrollet. Hon letade efter den igår.
Josla, sa Vifslan. Hon kunde inte veta ett duggsla att vi hade hittslat den!
Hm, sa mumintrollet. Och nu hade ni tänkt visa mig vad ni har i er kappsäck?
Tofslan och Vifslan nickade förtjust. De ställde sig på varsin sida om kappsäcken och räknade allvarligt: Ettsla! Tvåsla! TRESLA! Och så öppnade de locket med en smäll.
Det var det värsta, sa mumintrollet.
Hela det lilla rummet fylldes av ett milt, rött ljus. Framför honom låg en rubin, stor som ett panterhuvud, glödande som solnedgången, le vande som eld och vattenglitter.
Tyckslar du om den? frågade Tofslan.
Ja, sa mumintrollet med svag röst.
Nu gråtslar du inte mersla? sa Vifslan.
Mumintrollet skakade på huvudet.
Tofslan och Vifslan suckade belåtet och satte sig ner för att bet rakta ädelstenen. De stirrade tysta och hänförda in i den.
Rubinen växlade som havet. Ibland var den bara ljus, så flög en ro senfärg över den, precis som över en snötopp när solen går upp — och plötsligt sköt mörkröda flammor upp ur dess innersta. Den kunde bli som en svart tulpan med ståndare av små gnistor.
O, om snusmumriken kunde se den! sa mumintrollet. Han stod där län ge, länge. Tiden blev så långsam och hans tankar så stora.
Till slut sa han, det var fint. Får jag komma tillbaka och titta på den nån dag?
Men Tofslan och Vifslan svarade inte.
Då kröp mumintrollet ut ur häcken igen, och han kände sig lite yr i det bleka dagsljuset och måste sitta i gräset ett slag för att ta igen sig.
Det var det värsta, tänkte han. Jag kan bita mig i svansen på att detdär är Kungsrubinen som Trollkarlen håller på att leta efter på må nen. Tänka sig att denhär lilla Tofslan och Vifslan har haft den i sin kappsäck hela tiden! Mumintrollet försjönk i djupa funderingar. Han märkte inte att snorkfröken kom vandrande genom trädgården och satte sig bredvid honom. Om en stund petade hon försiktigt på hans svans tofs.
Å, är det du! sa mumintrollet och hoppade till. Snorkfröken smålog. Har du sett min nya frisyr? frågade hon och vred på huvudet.
Oj då, sa mumintrollet.
Du tänkar på nånting annat, sa snorksystern. Till exempel vad?
Min morgonros, det kan jag inte tala om, sa mumintrollet. Men mitt hjärta är tungt i mig, för snusmumriken har rest sin väg.
Det menar du inte, sa snorkfröken.
Jo. Men han sa adjö till mig först. Han väckte ingen annan än mig för att säga adjö, sa mumintrollet.
De satt kvar i gräset och kände hur solen steg och värmde. Sniff och snorken kom ut på trappan.
Hallå, sa snorkfröken. Vet ni att snusmumriken har rest söderut?
Utan mig! sa Sniff upprörd.
Man måste vara ensam ibland, sa mumintrollet. Du är för liten att förstå det än. Var är de andra?
Hemulen har gått för att plocka svamp, sa snorken. Och bisamråttan har tagit in sin hängmatta för han tycker det börjar bli kallt om nät terna. Din mamma är förresten på väldigt dåligt humör idag!
Arg eller lessen? sa mumintrollet förvånad.
Mera lessen tror jag, sa snorken.
Då måste jag genast gå in, sa mumintrollet och reste sig. Det är ju förskräckligt.
Muminmamman satt på salongssoffan och såg olycklig ut.
Vad nu då? sa mumintrollet.
Kära barn, det har hänt nånting förfärligt, sa hans mamma. Min väs ka är försvunnen. Jag kan inte klara mig utan den! Jag har sökt öve rallt men den finns inte!
Det var hemskt, sa mumintrollet. Vi måste leta reda på den åt dig!
Det blev ett väldigt sökande. Bara Bisamråttan vägrade att delta. Av allt onödigt, sa han, är väskor det onödigaste. Tänk efter. Tiden går och dagarna växlar precis likadant antingen muminfrun är med väska eller utan.
Det är en oerhörd skillnad, sa muminpappan. Jag känner mig alldeles främmande för mumintrollets mamma om hon är utan väska. Jag har aldrig sett henne utan förr!
Var det mycket i den? frågade snorken.
Nej, sa muminmamman. Bara saker som kan behövas plötsligt. Torra strumpor och karameller och ståltråd och magpulver och sånt där.
Vilken belöning får vi om vi hittar den? undrade Sniff.
Vad som helst! sa mamman. Jag gör en stor fest för er och ni får bara efterrätter till middagen och ingen behöver tvätta sig eller läg ga sig tidigt!
Då fortsattes sökandet med dubbel kraft. De letade igenom hela hu set. De tittade under mattor och sängar, i spisen och källaren, på vinden och taket. De sökte i hela trädgården, i vedboden och nere vid floden. Ingen väska.
Du har väl inte klättrat i träd med den eller haft den med dig när du badade? frågade Sniff.
Nej, sa muminmamman. O, vad jag är olycklig!
Vi skickar ut telegramblad! föreslog snorken.
Det gjorde de, och telegrambladen kom ut med detsamma med två väl diga nyheter.
SNUSMUMRIKEN LÄMNAR MUMINDALEN!
stod det. Mystisk avfärd i daggryningen! och med större bokstäver:
M U M I N M A M M A N S V Ä S K A F Ö R S V U N N E N! Inga led trådar! Sökandet pågår! Oerhörd augustifest som hittelön!
Så fort nyheten hunnit spridas vart det ett väldigt vimmel i sko gen, på bergen, vid havet. Varenda enkel skogsråtta gav sig ut för att leta. Bare gamla och orkeslösa stannade hemma och hela mumindalen eka de av rop och spring.
Håhåjaja, sa mumintrollets mamma. Ett sånt liv jag har ställt till med! Men hon var ganska nöjd.
Vad är det de sökslar? frågade Vifslan.
Min väska förstås, sa muminmamman.
Din svartsla då? sa Tofslan. Med fyrsla små fickslor och som man kan spegsla sig i?
Hur sa du? frågade muminmamman. Hon var för orolig för att kunna koncentrera sig.
Den svartsla med fyrsla fickslor, sa Tofslan.
Jaja, sa mamman. Spring ut och lek, små vänner, och ängsla er inte för mig!
Vad tyckslar du? sa Vifslan när de kommit ut i trädgården.
Jag kan inte se henne sörjsla sådär, sa Tofslan.
Hon måste väl fåsla den då, sa Vifslan med en suck. Men det var brasla att sovsla i de små fickslorna.
Så gick Tofslan och Vifslan till sin hemliga plats som ingen ännu hade upptäckt och drog fram muminmammans väska under rosengrenarna.
Klockan var precis tolv när Tofslan och Vifslan gick genom trädgår den släpande väskan mellan sig. Höken fick genast syn på dem och ropa de ut nyheten över mumindalen. Nya telegramblad skickades ut överallt: MUMINMAMMANS VÄSKA FUNNEN! Tofslan och Vifslan hittade den! Rörande scener i muminhuset!
Är det verkligen sant! utbrast mumintrollets mamma. O, så hemskt roligt! Var hittade ni den?
I buskslorna, sa Tofslan. Den var så brasla att sovsla…
Men i detsamma kom gratulanterna instörtande genom dörren och mam man fick aldrig veta att hennes väska hade använts som sovrum av Tofs lan och Vifslan (och det var kanske lika så bra).
För övrigt var det ingen som kunde tänka på nånting annat än den stora augustifesten. Allt skulle vara klart innan månen gick upp. Tänk att förbereda en stor fest och veta att den blir rolig och att alla de rätta personerna är med!
Till och med bisamråttan kom och intresserade sig. Ni ska ha många bord, sa han. Små bord och stora. På överraskande platser. Ingen vill sitta stilla på samma ställe på en stor fest. De kommer att fnatta omkring värre än vanligt, är jag rädd. Och först ska ni bjuda på det finaste ni har. Senare gör det detsamma vad de får för då är de glada i alla fall. Och stör dem inte med uppvisningar, sång och såntdär, utan låt dem vara program själva.
När bisamråttan hade uttalat denna förvånande levnadsvisdom drog han sig tillbaka till sin hängmatta för att läsa i boken om Alltings Onödighet.
Vad ska jag ta på mig? frågade snorkfröken och var nervös. Den blå hårprydnaden av fjäder eller pärldiademet?
Ta fjädrarna, sa mumintrollet. Bara fjädrar kring öronen och fotle derna. Möjligen två, tre stycken instuckna i svanstofsen.
Tack! sa snorkfröken och störtade iväg. I dörren körde hon ihop med snorken som kom bärande på kulörta papperslyktor.
Se dig för! sa han. Du gör mos av lyktorna! Om jag kunde fatta vad systrar är till för! Och han tågade ut i trädgården och började hänga upp lyktorna i träden. Under tiden arrangerade hemulen fyrverkeripjä serna på lämpliga platser. Där fanns blått stjärnregn, eldormar, ben galisk snöstorm, silverfontäner och raketer med skott.
Jag är i en sån ohygglig spänning! sa hemulen. Kan vi inte släppa av en enda på prov?
De syns inte i dagsljus, sa mumintrollets pappa. Men ta en eldorm om du vill och bränn av den i potatiskällaren.
Muminpappan stod framför trappan och lagade till röd bål i några tunnor. Han tillsatte den med russin och mandel, syltad lotus, ingefä ra, socker och muskotblomma, en och annan citron och ett par liter rönnbärslikör för att sätta sprätt på det hela.
Ibland smakade han hur det blev.
Det blev mycket bra.
En sak är sorglig, sa Sniff. Vi får ingen musik. Snusmumriken är borta.
Vi förstärker vår gamla speldosa, sa muminpappan. Allt ordnar sig! Den andra skålen tömmer vi till snusmumrikens ära.
Vems är den första då? frågade Sniff förhoppningsfullt.
Tofslans och Vifslans förstås, sa pappan.
Förberedelserna bara ökade i omfång. Hela dalens och skogens, ber gens och strandens invånare kom bärande med mat och dricka och allt breddes ut på borden i trädgården. Stora högar av lysande frukter och väldiga smörgåsfat, och på mycket små bord under buskarna dukades det fram nötter och bladbuketter, bär uppträdda på strån, sockerrötter och veteax. Mumintrollets mamma rörde till pannkakssmet i badkaret för grytorna räckte inte till. Så bar hon upp elva oerhörda syltkrukor ur källaren (den tolfte sprack tyvärr när hemulen brände av eldormar men det gjorde ingenting för Tofslan och Vifslan slickade upp det mesta).
Tänksla sig! sa Tofslan. Så mycket bråksla bara till vår ärsla!
Ja, det är svårt att begripsla, sa Vifslan.
Tofslan och Vifslan hade fått hedersplatserna vid det största bor det.
När det hunnit bli så mörkt att lyktorna kunde tändas slog hemulen på gonggong och det betydde: Nu börjar vi!
Först var det mycket högtidligt.
Alla hade klätt sig så fina som möjligt och kände sig lite underli ga till mods. Man hälsade och bockade och sa: så bra att det inte blev regn och tänk att väskan hittades.
Ingen vågade sätta sig.
Muminpappan höll ett litet inledningstal där han talade om varför man höll denhär festen och tackade Tofslan och Vifslan.
Sen sa pappan nånting om den korta nordiska sommaren och att alla skulle vara så glada som möjligt och så började han tala om hur det var i hans ungdom.
Då körde mumintrollets mamma fram en hel skottkärra med pannkakor och alla började applådera.
Det var genast mycket mindre högtidligt och efter en stund var fes ten i full gång. Hela trädgården, ja hela dalen var full av små upp lysta bord. Det gnistrade av eldflugor och lysmaskar och lyktorna i träden gungade för nattnordan som stora granna frukter.
Raketen med skott flög mot augustihimlen i en stolt kurva och oänd ligt högt uppe exploderade den i ett regn av vita stjärnor som sakta, sakta sjönk ner över dalen. Vartenda litet kryp vände nosen mot stjärnregnet och hurrade — o, det var underbart!