Мошенники в муми-доме/ Skurken i Muminhuset | Муми-Тролли


Мошенники в муми-доме/ Skurken i Muminhuset /на шведском языке

Det var månskensnatt pä höstsidan. Men ingen i muminfamiljens släckye sin lampa för de kände pä sig att natten inte var som vanliget, de visste att nägonting skulle hända.

Den här boken är en bildberättelse om hur det Farliga tar sig In i ett hus där det har varit lugnt mycket länge – eller ätminstone Förefallit att vara lugnt. Men man vet aldrig…

Till Saga.

Huset byggdes av Tuulikki Pietilä och Pentti Eistola och Tove Jansson hjälpte till. Vi gjorde alla möblema ocksä. Det tog läng tid och var hemskt roligt.

Tuulikki formade husets invänare, men själva muminfamiljen tog Hans Kling hand om och Tove fick göra ansiktsuttryck.

Och ett stort antal muminvänner har genetöst donerat linne, porslin, ädelstenar, husgeräd, böcket, konstverkt och allt annat som kan behövas i ett Riktigt Hus.

_____________________________________________________________________________________________

En natt pä höstkanten var det fullmåne. Dalen var tyst och inte en vindfläkt törde havet. Alla som bodde eller övernattade i Muminfamiljens hus tyckte det var lagom att gå och lägga sig, Men ingen av dem släckte lampan. De hade nämligen en stark känsla av att den här natten inte var som vanligt. Det var alldeles agvjort något mystiskt i luften.

Vid midnatt, osedd av alla, smög en liten svart skugga uppför verandatrappan och in i huset. Naturligtvis var det ingenting märkvärdigt med att folk kom och gick som det föll dem in vid alla tidert på dygnet; muminfamiljens hus står alltid öppet. Men den här nattliga gästen var inte som vanligt folk. Lilla My hade rullat ihop sig under en filt i sinckarboden. Varje natt brukade hon sova på ett nytt ställe för att känna sig oberoende, och den här gängen hade hon valt snickarboden som luktade trevligt av trä och terpentin. Men hon kunde inte swomna. Och plötsligt i nattens stillhet hördes ett underligt gnagande ljud. Hon sa för sig själv: – Råttor. Det är råttor i skötboden, det kunde jag just tänka mig. Nu ätter de upp våra nät och skitar ner överallt, så här blir det när mumintrollets mamma envisas med att ställa ut mjork åt dem.

Lilla My tittade in i den hemliga källargången under huset. Där var tomt. Men hon kände en underlig,  helt främmande lukt i sin nos.

Någon – eller något (en ännu hemskare tänkbarhet), hade tassat tvärs igenom huset. Och det var ganska säkert ingen av familjens bekanta, inte ens en utomstående.

- Ganska misstänkilgt, sa lilla My och blev avsevärt uppiggad.

Hon gick vidare till skötboden och där fanns inte spår av minsta lilla mus.

Men där fanns något annat…

Här luktar konspiratoriskt, tänkte lilla My för sig själv. Det är inte alls som det brukar. Just precis härinne har det hänt saker och ting som der är bäst att tala tyst om. Så jag säger ingenting. Tillsvidare, alltså.

Och sen kom lilla My in i källaren och sa: – Jasså! För där hade nån stjälpt ut potäter över hela golvet, och hon såg genast att hälften av den finsate sylten var uppäten, den som skulle sparas till midsommar. Dessutom luktade det minst sagt gräsligt, ungefär som svavel och ruttna ägg.

- Aha, sa My för sig själv, det är klart och tydligt att vi har att göra med en Skurk. Ett spöke kan det inte vara, för så vittjag vet äter de aldrig sylt.

Hon var djupt intresserat, men beslört att ta det hela försiktig. Mycket tyst klättrade hon uppför källartrappan öppnade luckan till köket.

I köket stod mumintrollet och var blek om nosen.

- Hej, viskade han, hå bra att du kom. Jag hörde hemska ljud! Titta – nån har gnagt stönder pappas stol, som han fick färdig iglår Vi måste väcka familjen.

- Nehej, sa lilla My. Det här spektaklet klarar vi aå egenhand. Du är väl inte rädd?

- Jag? Aldrig! Svartade mumintrollet och vek in svansen, så hon inte skulle märka att den skakade. Tror du det är Mårran som har varit framme igen?

- Nej, inte Mårran, hon är för stor och fastnar i dörrama och dessutom luktar hon inte illa. Vi har att göra med en ganska liten skurk, en diminutiv.

- Det låter hemskt, sa mumintrollet.

- Ja, inte sant, sa lilla My, som var specialist pä ovanliga ord. Nu smyger vi oss upp i salongen och tittar efter om skurken har rafistulerat där oeksä.

I salongen höll det gamla Onkelskruttet en nattlig konferens med sin vän astronomen. Båda två ganska döve och hade inte hört nånting som skilde sig från det vanliga oväsendet i muminfamiljens hus (deras luktsinne hade också blivit rått så avtrubbat med åren).

- Nej nej, sa Onkelskruttet, jag säger ju att vi ingenting har sett. Men kanske det var något svart som kröp under soffan för en stund sen, antagligen en av era märkvärdiga bekanta. Sträng dörrn, det drar. Och de båda herrama fortsatte att tala om sina stjärnor.

- Lilla My, viskade mumintrollet, ser du… Vår förfader har kommit fram bakom kakelugnen!

- Jag ser det, svarade lilla My bistert. Nu är det allvarligt. Han har inte trakasserat et ofta på det sista seklet. Jag göt en exkursion i de övre regionema och du vaktar trappan. Ingen får gå opp och ingen fär gå net.

- Men om de ska ut och kissa? Invände mumintrollet.

- Näja , sa My. Men det ska gå fort.

Lilla My gick vidare upp genomhuser, hon hade inte haft så roligt på länge. Det knakade och knarrade i trappor och väggar, på alla håll öppnades osynliga dörraf och stängdes sakta igen, huset suckade lite och höll andan.

- Framår, trogna soldater, sa lilla My för sig själv och kom ut på loggian. Där stannade hon och bedömde situationen. På taket satt familjens allra minsta gäst som kallades Mini. Han tittade på fullmånen.

- Hej, sa My. Varför sitter du på taket?

- Hej hej, svarade Mini. Jag sover utomhus i natt därför att jag är olfaktiv.

My blev mycket intresserad för det var ett nytt ord, som hon inte kände till.

Hon san: – Kan du förklara dig närmare?

- Det betyder att jag är känslig för lukt, sa Mini.

Plötsligt kom Knytte och Skruttet farande genom loggian, de var alldeles ifrån sig.

- Vi ger oss av, viskade Knyttet, vi hörde hemska ljud! Vi har inte ens vågat lägga oss… Och det var nånting som skrek uppe i tornet!

- Ingen farra, sa lilla My. Jag kan sätta mig på spöken. Jag tar hand om saken. Nu ska ni packa upp kappsäcken igen och gå och lägga er. Mumintrollet mamma har bäddat år eк med sina bästa lakan i gästrummet. Var inte fåniga.

Uppe på vinden var det alldeles lugnt. Det var en stor och dragig vind, den luktade trevligt av höst. Toft satt och läste i sitt vanliga hörn, han läste för det msta och ingen störde honom. Snusmumriken berättade kvällshistorier för Ti-ti-oo och de andra- och ett par av de minsta höll på att somna.

Lilla My sprang in och ropade: – Hej, här sitter ni och roar er fast vi har en skurk i huset! Har ni ingenting hört?

- Visst visst, svarade Snusmumriken. Vi har en hel del. Men just nu är vi framme vid det mest spännande i den här historien så vi har inte tid med några skurkar.

- Åsnor, sa lilla My och sprang ut igen.

- Misan! ropade My. Var är du?

Och Misan svarade: -Här! Här uppe! O, lilla My, det är nån som försöker ha sönder herrns och fruns hus och som luktar alldeles gräslig, och jag som just haft storstädnig!

My klättrade ända upp i tornet (där fyren brann natt och dag och höll reda på sjöfarande utanför kusten) och där hade Misan gömt sig allra in.

- Kom ut, sa lilla My ganska strängt. Du vem mycket väl att det bara är mumintrollets papa som får gå in I fyttornrt, det är hans privilegium.

Misan viskade: – Kan det vara ett spöke eller bara en illgärningsman som är i farten?

- Jag går visst inte och lägger mig, ropade Misan. Aldrig får man vara med när det är. Riktigt upptörande och går illa!

Och just då hördes en fruktansvärd krasch.

Mumintrollets mamma tänkte just gå och lägga sig, när den stora kraschen kom.

- Jasså, der är en naturkatastrof nu igen, sa hon, o, så besvärligt. Hon tog väskan med sig för säkerhets skull och tittade ut genom fönstret, men dalen var alldeles som vanligt.

Och mormoes porträtt hängde rakt. Då gick mamman in i salongen. Från andra hållet kom Homsan farande med ögonen på skaft, och uppe på kakelugnen satt förfadern och grälade, och salongsbordet var stjälpt överända och golvet såg ut som efter ett slagsmål. Tack och lov hade fotogenlampan inte gått sönder och kristallkronan hade alla pinglorna kvar.

- Nu blir jag verkligen ledsen. Sa muminmamman. Snälla Homsan, ta och ring i skeppsklockan och väck hela huset!

Och Homsan sprang ner till verandan och ringde av alla krafter i stora skeppsklockan.

På ett ögonblick vaknade hela huset och allihop, familja och vänner och gäster och släktingar, stöftade omkring i trapport och korridorer , över loggior och terrasser, ut på balkongerna och in i huset igen och skrek: – Vad är det! Vad är det! Vem har haft sönder möblerna och vad är det för en gräslig lukt!

Småningom samlades de i salongen, de fick möblerna på rätt köl och hela tiden grälade förfadern uppe på sin kakelugn.

- Mumintroll, viskade Snorkfröken, du glömmer väl inte att beskydda mig?

- Nej, nej, svarade mumintrollet vänligt, inte så länge du påminner mig om saken.

- Var är din pappa? Frågade My. Är det inte på tiden att han vknar och hjälpet mig att se om huset?

- Han kommer nog, sa mamman. Han tycker om att sova i sovsäck och det tar tid för honom att komma ur den. Den är nämligen lite för trång. Vore det inte trevligare att gå ner i köket?

När mumintrollet pappa vaknade urodde han det var fråga om storm och blev mycket upplivad. Det var ganska besvärligt att ta sig ut ur sovsäcken (men vad gör man inte för att slippa bädda). Pappan fick hatten på sig och dick fram til balustraden (som han brukade kalla reling) och såg ut mot den västliga stranden. Men havet låg lugnt i månskenet och inte ett löv rörde sig i hans dal.

Nu är det nånting som är på tok, tänkte pappan. Det år bäst att jag går och tittar efter.

Han lät ljuset brinna och gav sig av. Bakom honom (bevakad av hans egenhändigt utskurna delfinemblem) låg kajutan i oskyldig frid. Men efter några steg stannade papan tvärt och vädrade med sin stora nos och betogs av en hemsk visshet: Plötsligt visste han, han var alldeles säkert på vem det var som Hade kommit in i hans hus!

- Förmärrat, mumlade pappan.

Det fanns bara en enda person i världen som luktade så fruktansvärt illa och var hans hemliga vän, äventyraten, piraten, den oefterrättliga skurken Stinky!

- Snälla Misan, sa mumintrollets mamma, Misan bar väl tömt slaskhinken?

Pappan suckade för sig själv och gick net i köket för att ta en smörglas. Där luktade det ännu värre och var fullt av folk.

Misan började gräta och ropade: – Frun! Jag tömmer alltid slaskhinken och det borde frun veta! Med en stor förolämpad gest slog Misan upp dörren under diskbänken och slaskhinken var verkligen tom.

Men bakom slaskhinken, lika svart och luden och uppnosig som alltid, satt den lilla piraten Stinky.

Det blev alldeles tyst. Alla förvånade sig över att en så stor skurk kunde vara så liten.

- Stinky, sa pappan. Kom fram. Du har blamerat oss.

- Känner du honom? frågade mumintrollets mamma försigtigt.

- På sätt och vis, svarade pappan. Vi är, så att säga, gamla hemliga bekanta. Du vet nog att nån gång kan man ha en hemlig benkantskap som inte alltid blir presenterad för familjen.

- Jaja, sa mamman. Kan du öppna dörren ett slag och släppa in lite luft? Stinky, jag är mumitrollets mamma. Varsågod och sitt ner.

Stinky satte sig i en stol som inte var söndergnagd och fick ett glas saft. Alla väntade på att muminpappan skulle förklara sig närmare.

Slutligen sa han: – Ni förstår kanske att det inte alltid är så lätt att varapappa och bära sig åt just så som alla väntar sig att en pappa ska bära sig åt. Ibland kan det hända att man får lust att göra nånting äventyrligt eller… nåja, träffar en äventyrate som i det här fallet.

- Men han behöver väl inte lukta illa och gnaga sönder herrns möbler! ropade Misan.

- Lugn, sa pappan, framför allt lugn. Jag kan laga dem. Det ende viktiga är att Stinky aldrig biter sönder min båt, det skulle inte falla honom in. Och han navigerar lika bra på natten som på dan.

Snusmumriken frågade: -Och vart seglar ni?

- Ä, lite här och där, sa pappan. Man ran segla ut och bärga det ena och det andra som flyter omkring i sjön utan ägade och till exempel gömma det i grottan.

- I min grotta! rapade Snif. Tänka sig… Och vad gör ni sen!?

Då berättade pappan för dem. Bland annat berätade han om hur det är att spela poker i en grotta med stormlyktan stadigt i sanden eller hur det känns att bli överraskad av tjugo sekundmeter och nästan haverera fem sjomil från land en månlös natt eller att en gong, en enda, se et sjöodjur lyfta sitt lilla huvud på en long svajande hals ur morgondimman. Först hade de trott det var en tromb…

- Jasså du, sa lilla My. Här jobbar man sig fördärvad för att rädda ditt hus och du bara är ute med skurkar och har roligt i hemlighet!

Då blev pappan arg och sa: – Du har också hemligheter! Säkert är de enorma och alldeles rysliga! Jag är äker på att i det här huset, och märk mina ord, i det här huset finns det inte många som inte har nån hemlighet, nånting som de andra inte får reda på!

- Haha, sa Stinky och talade för första gången, haha. Jag vet nog ett och annat om det här sällskapet. Ska jag tala om det?

- Låt bli! Ropade mumintrollet och de andra skrek: – Nej! Säg ingenting!

- Jag tror solen går upp, sa mamman. Tooticki, kan du inte ta fram ditt positiv?

Det var en ovanligt vacker soluppgång. Utifrån sjön kom en svar morgonbris. Medan Tooticki spelade slutade alla med att förklara och ursäkta och reda ut, och tycket att det hela egentligen inte var så mycket att prata om. Solen steg och värmde mer och met, det såg ut att bli en fin dag.

Det föll sig naturligt att Stinky flyttade in i muminhuset. Han fick bo i den lilla skrubben under verandan, men de satte in en ventil för extra luftcirkulation. För att han skulle hålla sig, alla de där sakerna som man möjligen kunde spara på vinden men absolut inte ge i present.

Hösten blev en lång följd av klara dagar med frisk sydväst. Men vad som hände om nätterna är en alldeles annan sak.

Default Gallery Type Template

This is the default gallery type template, located in:
/home/p/pigasovru/moomi/public_html/wp-content/plugins/nextgen-gallery/products/photocrati_nextgen/modules/nextgen_gallery_display/templates/index.php.

If you're seeing this, it's because the gallery type you selected has not provided a template of it's own.