Муми-Тролли

Vari snorkfröken blir skallig vid hatifnattarnas nattliga överfall, och vari berättas om de högst märkliga strandfynd man gjorde på den ensliga ön.
Mitt i natten vaknade snorkfröken med en hemsk känsla. Nånting hade rört vid hennes ansikte. Hon vågade inte titta upp men vädrade oroligt omkring sig. Det luktade bränt! Snorkfröken drog filten över huvudet och ropade halvhögt: Mumintroll, mumintroll!
Mumintrollet vaknade genast. Vad är det? frågade han.
Det har kommit in nånting farligt! sa snorkfröken under filten. Jag känner att här finns nånting farligt!
Mumintrollet stirrade ut i mörkret. Där var nånting! Små ljus… Blekt lysande skepnader som tassade fram och tillbaka mellan de sovan de. Mumintrollet ruskade snusmumriken vaken.
Ser du! viskade han förfärad. Spöken!
Nej, sa snusmumriken. Det är hatifnattarna. Åskvädret har gjort dem elektriska, det är därför de lyser. Håll dig alldeles stilla, annars kan du få en elektrisk stöt!
Hatifnattarna tycktes leta efter nånting. De snokade överallt i korgarna och den brända lukten blev starkare. Plötsligt samlade de sig allesammans i hörnet där hemulen sov.
Tror du de vill åt honom! frågade mumintrollet upprörd.
De letar nog bara efter barometern, sa snusmumriken. Jag varnade honom för att ta den med sig. Nu har de hittat den!
Med förenade ansträngningar släpade hatifnattarna fram barometern. De klev upp på hemulen för att få bättre tag i den, och nu osade det bränt lång väg.
Sniff vaknade och började gnälla.
I detsamma fylldes tältet av ett vrål. En hatifnatt hade trampat hemulen på nosen.
I ett nu var alla vakna och på fötterna. En obeskrivlig oreda utb röt. Ängsliga frågor blandades med klagotjut när nån hade trampat på hatifnattarna och bränt sig eller fått en elektrisk stöt. Hemulen ru sade omkring och skrek av förskräckelse, och rätt vad det var hade han trasslat in sig i seglet och tältet störtade omkull över dem. Det var alldeles förfärligt.
Sniff påstod efteråt att det hade räckt minst en timme innan de hittade ut ur seglet (möjligen överdrev han en aning).
Men när de äntligen befriat sig från det hade hatifnattarna försvunnit i skogen med barometern. Och det var ingen som hade lust att förfölja dem.
Hemulen körde under hög jämmer ner sin nos i den våta sanden. Nu går det för långt! sa han. Varför kan inte en stackars oskyldig bota nist få leva sitt liv i frid och ro!
Livet är inte fridfullt, sa snusmumriken förtjust.
Det har slutat regna, sa muminpappan. Ser ni, ungar, himlen är klar! Snart börjar det ljusna.
Mumintrollets mamma stod och småfrös och höll hårt i sin väska. Hon tittade ut över det stormande, nattliga havet. — Ska vi göra ett nytt hus och försöka somna igen? frågade hon.
Det lönar sig inte, sa mumintrollet. Vi sveper in oss i filtarna och väntar tills solen går upp.
Så satte de sig i en rad på stranden, tätt bredvid varandra. Sniff ville sitta i mitten för han tyckte det var säkrast.
Ni kan inte tro så hemskt det var när nånting rörde vid mitt ansik te i mörkret, sa snorkfröken. Det var värre än åskvädret!
De satt och tittade ut över havet i den ljusnande natten. Stormen hade lugnat sig lite men ännu rullade bränningar dånande in över san den. Himlen började blekna i öster och det var mycket kallt. Och då, i den första gryningen, såg de hatifnattarna ge sig av från ön. Båt ef ter båt gled de som skuggor fram bakom udden och styrde ut mot havet.
Skönt! sa hemulen. Hoppeligen behöver jag aldrig mer se en hatif natt.
De söker nog upp en ny ö åt sig, sa snusmumriken. En hemlig ö dit ingen nånsin hittar! Och han följde med längtans blickar de små värld svandrarnas lätta farkoster.
Snorkfröken sov med huvudet i mumintrollets knä. Nu syntes den första ljus strimman vid den östra horisonten. Några molntappar som stormen glömt kvar blev skära som rosor och så lyfte solen sitt glän sande huvud ur havet.
Mumintrollet böjde sig ner för att väcka snorkfröken och då upp täckte han nånting förskräckligt. Hennes vackra pannludd var avbränt! Det måste ha hänt när hatifnatten strök emot henne. Vad skulle hon sä ga, hur skulle han kunna lugna och trösta henne! Det var en katastrof!
Snorkfröken slog upp ögonen och smålog.
Vet du vad, sa mumintrollet hastigt. Det är bra lustigt med mig. Jag har med tiden kommit att tycka mycket mer om fröknar utan hår än om dem som har ett!
Jaså! sa snorkfröken förvånad. — Varför det?
Det ser så slarvigt ut med hår! sa mumintrollet.
Snorkfröken lyfte genast tassarna för att kamma sig — men ack! det enda hon fick tag i var en liten avbränd tott! Hon stirrade på den i djup fasa.
Du har blivit skallig, sa Sniff.
Det klär dig verkligen, tröstade mumintrollet. O nej, gråt inte!
Men snorkfröken kastade sig ner på sanden och grät strida tårar över förlusten av sitt främsta behag.
Alla samlade sig omkring henne och försökte få henne glad igen.
Förgäves!
Ser du, jag är född skallig, sa hemulen. Och jag trivs faktiskt riktigt bra med det!
Vi ska gno in dig med olja så växer det nog ut igen, sa mumintrol lets pappa.
Och då blir det lockigt! sa muminmamman.
Är det sant, det! hickade snorkfröken.
Om det är sant! försäkrade mamman. Ja, tänk så söt du blir med loc kigt hår!
Snorkfröken slutade gråta och satte sig upp.
Titta på solen, sa snusmumriken.
Nybadad och fin höjde hon sig ur havet. Hela ön glittrade och sken efter regnet.
Nu spelar jag en morgonvisa, sa snusmumriken och tog fram sin mun harmonika. Och man sjöng med stor kraft:
Bort drog natten
solen steg!
Hatifnatten
for sin väg!
Var inte dyster
för igår!
Snorkens syster
får lockigt hår!
Jo-ho!
Upp och bada! ropade mumintrollet.
Och allihop drog badbyxorna på sig och störtade ut i bränningen (utom hemulen och mumintrollets pappa och mamma som tyckte det var för kallt än).
Glasgröna och vita rullade vågorna in över sanden.
O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor me dan solen går upp!
Natten var glömd och en ny lång junidag låg framför dem. Som tumla re körde de rakt genom vågorna och seglade på deras krön in mot stran den där Sniff lekte i grundvattnet. Snusmumriken flöt på rygg längre ut och tittade upp i himlen som var blå och genomskinlig.
Under tiden kokade mumintrollets mamma kaffe bland stenarna och le tade efter smörkoppen som hon hade gömt för solskenet i strandvattnet. Men hon letade förgäves, stormen hade tagit den med sig. Vad ska jag ge dem på smörgåsarna, klagade mamman.
Du ska få se att stormen ger oss nånting annat istället, sa mumin pappan, Efter kaffet ska vi göra en upptäcktsvandring utmed stränderna och se vad havet har slängt iland!
Och det gjorde de.
På utsidan av ön höjde urberget sina blankslipade ryggar ur sjön. Mellan dem kunde man oförmodat finna små flikar av snäckbesållad sand, sjöfröknarnas undangömda dansgolv, eller svarta, hemlighetsfulla klyf tor där bränningen dånade som slag på en järndörr. Ibland öppnade sig en liten grotta mellan klipporna, ibland stupade de brant ner mot en rund balja av fräsande vattenvirvlar. Var och en gav sig av på egen hand för att söka strandfynd och vrakgods.
Det var med spännande än nånting annat för man kunde hitta de un derligaste ting och det var ofta ganska svårt och farligt att rädda dem undan havet.
Mumintrollets mamma klättrade ner till en liten sandfläck som låg skymd av väldiga klippblock. I sanden växte klungor av blå havsnejli kor och strandhavre som rasslade och visslade när vinden trängde in i de smala rören. Muminmamman lade sig ner i lä för stormen. Här nere såg hon bara den blåa himlen och havsnejlikorna som gungade över hen nes huvud. Jag vilar mig bara en liten stund, tänkte hon. Men snart sov mamman djupt i den varma sanden.
Men snorken sprang upp på det högsta berget och tittade sig omk ring. Han kunde se från strand till strand och ön tycktes honom flyta som en bukett i det oroliga havet. Där såg han Sniff som en liten prick gå och leta efter vrakgods, där skymtade snusmumrikens hatt där grävde hemulen upp en sällsynt orkide’… Och där! Det var absolut där blixten hade slagit ner! Ett väldigt klippblock, större än tio mu minhus, hade kluvits som ett äpple av blixten och de båda halvorna ha de störtat åt sidorna och öppnat en lodrät klyfta mellan sig. Snorken klev bävande in i rämnan och tittade upp mot de mörka klippväggarna. Där hade blixten gått! Svart som kol tecknade sig dess kurva i stenens blottade inre. Men bredvid den löpte en annan strimma som var ljus och lysande! Det var guld, det kunde inte vara nånting annat än guld!
Snorken petade i strimman med sin slidkniv. Ett litet guldkorn lossnade och föll ner i hans tass. Han pillrade lös det ena stycket efter det andra. Han blev het av iver och bröt ut större och större bitar. Och om en stund hade snorken glömt allt annat utom de strålande guldådror som blixten bragt i dagen. Han var inte strandrövare längre, han var guldgrävare!
Under tiden hade Sniff gjort ett helt enkelt fynd men det gjorde honom minst lika glad. Han hade hittat ett korkbälte. Det var lite murket av sjövattnet men det passade honom precis. Nu kan jag ge mig av på djupt vatten! tänkte Sniff. Nu kommer jag säkert att lära mig simma lika bra som de andra. Vad mumintrollet ska bli förvånad.
Ett stycke längre bort, bland näver, nätflöten och tång upptäckte han en bastmatta och ett nästan helt öskar och en gammal känga utan klack. Underbara skatter när man har rövat dem från havet!
På långt håll fick Sniff syn på mumintrollet som stod ute i vattnet och drog och stretade i nånting. Nånting stort! Elände at jag inte fick syn på det först! tänkte Sniff. Vad i all världen kan det vara!
Nu hade mumintrollet räddat sitt strandfynd och rullade det framför sig över sanden. Sniff sträckte och sträckte på halsen — och så såg han vad det var. En boj! En stor grann boj!
Jo-ho! ropade mumintrollet. Vad säger du nu!
Den är ganska bra, sa Sniff kritiskt med huvudet på sned. Men vad tycker du om dethär?
Och han radade upp sina fynd på sanden.
Korkbältet är bra, sa mumintrollet. Men vad gör man med ett halvt öskar?
Det går nog om man öser kvickt, sa Sniff. Hör på! Vad säger du om en byteshandel? Både bastmattan, öskaret och kängan mot dendär gamla bojen?
Aldrig i livet, sa mumintrollet. Men möjligen korkdynan mot denhär mystiska talismanen som har flutit hit från ett fjärran land.
Och han drog fram en underlig tingest av ihåligt glas och skakade på den. Då virvlade en massa snöflingor upp inne i glasbollen och lade sig åter till ro över ett litet hus med fönster av silverpapper.
O, sa Sniff. Och en häftig kamp utspelades i hans hjärta som älska de ägodelar alldeles för mycket.
Titta! sa mumintrollet och skakade up snön igen.
Jag vet inte, utbrast Sniff förtvivlad, jag vet verkligen inte vad jag tycker mer om, livbältet eller vintertalismanen! Mitt hjärta går itu!
Det är säkert den enda snötalisman som finns på jorden just nu, sa mumintrollet.
Men jag kan inte avstå från simbältet! jämrade sig Sniff. Snälla mumintroll, kan vi inte dela det lilla snövädret!
Hm, sa mumintrollet.
Jag kan väl bara få hålla i den ibland, bad Sniff. Om söndagarna?
Mumintrollet funderade lite. Så sa han: Jo. Du kan få ha den sönda gar och onsdagar.
Långt därifrån vandrade snusmumriken. Han gick så nära de fräsande vågorna han kunde, och när de nafsade efter hans kängor hoppade han undan och skrattade. Det var ganska retsamt för dem!
En bit från udden träffade snusmumriken på mumintrollets pappa som höll på att bärga stockstumpar och plank.
Fint, vad? pustade muminpappan. Av dethär ska jag bygga en brygga för Äventyret!
Ska jag hjälpa till att dra upp dem? frågade snusmumriken.
Nej då! sa muminpappan förskräckt. Det klarar jag ensam. Försök hitta nånting eget att dra upp!
Här fanns mycket att rädda ur havet men ingenting som snusmumriken brydde sig om. Små tunnor, en halv stol, en korg utan botten och ett strykbräde. Tunga, besvärliga saker.
Snusmumriken stack tassarna i fickorna och visslade. Han hoppade undan för vågorna och så sprang han efter dem och retades. Och när de ville ta honom hoppade han undan igen. Utmed hela den långa, ensliga sandstranden.
Men ute på udden klättrade snorkfröken omkring bland klipporna. Hon hade dolt sitt avbrända pannludd under en krans av havsliljor och le tade efter ett strandfynd som skulle förvåna alla de andra och göra dem avundsjuka. Och när de hade beundrat det skulle hon ge det åt mu mintrollet. (ifall det inte hade nånting med smycken att göra, för stås.) Det var besvärligt att klättra bland stenarna och kransen höll hela tiden på att blåsa av henne. I alla fall stormade det mindre nu. Havet hade bytt ut sina arga grönfräsande färger mot lugna blå och vå gorna bar sina skumkrön mera som en prydnad än som ett hot. Snorkfrö ken kravlade sig ner på en smal grusbädd som kantade vattenbrynet. Men där fanns ingenting annat än lite tång och vass och några plankstum par. Missmodig strövade hon vidare mot udden. Det är sorgligt att de andra alltid åstadkommer så mycket men inte jag, funderade snorkfröken för sig själv. De jumpar på isflak och dämmer upp bäckar och fångar myrlejon. Jag skulle vilja göra nånting oerhört, alldeles ensam för mig själv och imponera på mumintrollet.
Suckande blickade hon ut över den öde stranden. Och då stannade hon plötsligt och hennes hjärta började dunka. Längst ute på udden… O, nej, det var för hemskt! Nån låg och skvalpade mot strandstenarna med huvudet under vattnet! Och nån var förfärligt stor, tio gånger så stor som den lilla snorkfröken!
Jag springer genast efter de andra, tänkte hon. Men hon sprang in te.
Nu får du inte vara rädd igen! sa snorkfröken åt sig själv. Du mås te titta efter vem det är! Och darrande närmade hon sig det hemska. Det var en stor fru…
En stor fru utan ben… så förskräckligt! Snorkfröken tog några bä vande steg och stannade i den största häpnad. Den stora frun var gjord av trä! Och hon var underbart vacket. Genom det klara vattnet lyste hennes lugna, leende ansikte med röda kinder och läppar och de runda blå ögonen var vidöppna. Ochså håret var blått, det ringlade sig i långa målade lockar över axlarna. Det är en drottning, sa snorkfröken andäktigt. Den vackra damens händer låg korslagda över bröstet som lyste av guldblommor och kedjor, och från den smala midjan flöt klän ningen i mjuka, röda veck. Och alltihop var av målat trä. Det enda konstiga var att hon inte hade nån rygg.
Hon är nästan en för fin present för mumintrollet, funderade snork fröken. Men han ska få henne i alla fall!
Det var en stolt snorkfröken som på kvälssidan paddlade in i båtvi ken, sittande på trädrottningens mage.
Har du hittat en båt? sa snorken.
Tänk att du kunde få hit den alldeles ensam, beundrade mumintrol let.
Det är en galjonsbild! sa muminpappan som hade varit till sjöss i sin ungdom. Sjömännen brukar pryda fartygets stäv med en vacker drott ning av trä.
Varför det? frågade Sniff.
För att vara riktigt fina, sa pappan.
Men varför har hon ingen rygg, undrade hemulen.
Det är där hon sitter fast i stäven förstås, sa snorken. Det kan ju en nyfödd musunge begripa!
Hon är för stor att spikas fast på Äventyret, sa snusmumriken. Så hemskt synd!
O, den vackra damen! suckade mumintrollets mamma. Tänk, att vara så skön och inte ha nån glädje av det!
Vad tänker du göra med den? frågade Sniff.
Snorkfröken slog ner ögonen och smålog. Sen sa hon: Jag tänker ge den åt mumintrollet.
Mumintrollet kunde inte få fram ett ord. Alldeles röd i ansiktet klev han fram och bockade sig. Snorkfröken neg förvirrad och det hela såg ut som om de hade varit på bjudning.
— Syster, sa snorken. Du har inte sett vad jag har hittat!
Och han pekade stolt på en stor lysande guldhög som låg i sanden.
Snorkfrökens ögon stod på skaft. Äkta guld! andades hon.
Det finns mycket, mycket mera! skröt snorken. Ett berg av guld!
Och jag får plocka upp allt som ramlar ner av sig självt och ha det som mitt eget, sa Sniff.
O, vad man beundrade varandras fynd där på stranden! Muminfamiljen hade plötsligt blivit rik. Men det dyrbaraste var ändå galjonsbilden och det lilla snövädret inne i glaskulan.
Det var en tungt lastad segelbåt som slutligen styrde bort från den ensliga ön i stormens efterdyningar. Efter den flöt en stor flotta av stock och plank och lasten bestod av guld och en vintertalisman, av en stor grann boj, en känga, ett halvt öskar. ett livbälte och en bast matta, och i fören låg galjonsbilden och blickade ut över havet. Bred vid henne satt mumintrollet och höll sin tass på hennes vackra blåa hår. Han var så lycklig!
Snorkfröken tittade på dem ibland.
Ack, om jag vore lika vacker som trädrottningen, tänkte hon. Nu har jag inte ens mitt pannludd kvar… Hon kände sig inte lika glad som nyss. Nej, hon var nästan sorgsen.
Tycker du om trädrottningen? frågade hon.
Mycket! svarade mumintrollet utan att se upp.
Men du sa ju att du inte gillar fröknar med hår, sa snorkfröken. Förresten är hon bara målad!
Men så vackert målad! sa mumintrollet.
Snorkfröken var dyster. Hon stirrade ner i havet med gråten i hal sen och blev långsamt grå. Trädrottningen ser dum ut! sa hon argt.
Då tittade mumintrollet upp.
Varför är du grå? frågade han förvånad.
För inget särskilt! sa snorkfröken.
Då klev mumintrollet ner ur fören och satte sig bredvid henne.
Vet du vad? sa han om en stund. Trädrottningen ser faktiskt väldigt dum ut!
Ja, inte sant! sa snorkfröken och blev skär igen.
Solen sjönk långsamt mot aftonen och de långa blanka dyningarna färgades i gult och guld. Allt blev gult och guld, seglet, båten, och de som satt i den.
Minns du guldfjärilen vi såg? sa mumintrollet.
Snorkfröken nickade, trött och lycklig.
Långt borta låg den ensliga ön och flammade i solnedgången.
Jag undrar vad ni tänker göra med snorkens guld? sa snusmumriken.
Vi ska lägga det som prydnad runt rabatterna, sa mumintrollets mam ma. De större bitarna förstås, för de små ser så skräpiga ut.
Sen var alla tysta och satt och tittade på hur solen dök ner i ha vet och färgerna bleknade till blått och violett medan Äventyret sakta gungade hemåt.