Муми-Тролли

I vilket berättas om hur mumintrollet blev förvandlat till ett spökdjur och äntligen utkrävde hämnd på myrlejonet, samt om mumintrol lets och snusmumrikens hemlighetsfulla nattvandring.
En varm och stilla dag när sommarregnet föll över mumindalen beslöt man sig för att leka kurragömma inomhus.
Sniff stod i ett hörn med nosen i tassarna och räknade högt. När han kom till tio svängde han runt och började leta; först på de vanli ga gömställena och sen på de underliga.
Mumintrollet låg under verandabordet och kände sig lite oroligt. Det var ingen bra plats, det kände han på sig. Sniff skulle absolut lyfta på bordduken och då var han fast. Mumintrollet tittade hit och dit, och då fick han syn på den höga svarta hatten som nån hade ställt i en vrå.
Det var en glänsande idé! Sniff skulle aldrig hitta på att lyfta på hatten. Mumintrollet kröp snabbt och tyst bort till hörnet och drog hatten över huvudet. Den räckte inte längre än till magen, men om han gjorde sig riktigt liten och stoppade in svansen skulle han säkert bli ganska osynlig.
Mumintrollet fnittrade för sig själv när han hörde hur alla de and ra blev hittade, en efter en. Hemulen hade tydligen gömt sig under soffan igen, han hittade aldrig nån bättre plats. Nu sprang de omkring allesammans och sökte efter mumintrollet.
Han väntade ända tills han blev rädd att de skulle ledsna på letan det, då kröp han ur hatten och stack in huvudet genom dörren och sa: Tittut!
Sniff stirrade på honom en lång stund, sen sa han ganska ovänligt: Tittut själv.
Vem är det där? viskade snorkfröken.
De andra skakade på huvudet och fortsatte att stirra på mumintrol let.
Stackars lilla mumintroll! Han hade blivit förvandlad till ett myc ket underligt djur inne i Trollkarlens hatt. Allt som var runt på ho nom hade blivit smalt och allt som var smått hade blivit stort. Och det mest konstiga var att han själv var den enda som inte kunde se hur det var fatt.
Nu blev ni allt förvånade, sa mumintrollet och tog ett osäkert steg framåt på sina långa, skrankliga ben. Ni har inte en aning om var jag har varit!
Det interesserar oss inte, sa snorken. Men du ser verkligen så ful ut att vem som helst kan bli förvånad.
Vad ni är ovänliga, mumlade mumintrollet sorgset. Ni fick väl leta för länge. Vad ska vi göra nu?
Först av allt borde du kanske presentera dig, sa snorkfröken stelt. Vi vet ju inte alls vem du är.
Mumintrollet tittade förvånad på henne, men så kom han att tänka på att dethär var en ny lek. Han skrattade förtjust och sa: Jag är Kungen av Kalifornien!
Och jag är snorksystern, sa snorfröken. Det här är min bror.
Jag heter Sniff, sa Sniff.
Jag är snusmumriken, sa snusmumriken.
Usch vad ni är tråkiga, sa mumintrollet. Kunde ni inte ha hittat på nånting ovanligare! Nu går vi ut, jag tror det håller på att klarna.
Han klev ut på trappan, och de andra följde honom, mycket förvånade och ganska misstänksamma.
Vem är detdär? frågade hemulen som satt utanför huset och räknade ståndare i en solros.
Det är Kungen av Kalifornien, sa snorkfröken tveksamt.
Ska han bo här? frågade hemulen.
Det får mumintrollet avgöra, sa Sniff. Jag undrar just vart han tog vägen.
Mumintrollet skrattade. Du är verkligen ganska lustig ibland, sa han. Tänk om vi skulle leta reda på mumintrollet!
Känner du honom? frågade snusmumriken.
Tja, sa mumintrollet. Det skulle man kunna säga! Ganska bra, i själva verket! Han var sprickfärdig av förtjusning över den nya leken och tyckte att han skötte sig storartat.
När lärde du känna honom? frågade snorkfröken.
Vi föddes samtidigt, svarade mumintrollet och höll på att explodera av munterhet. Men han är en riktig stropp, vet ni! Man kan knappt ha honom i möblerade rum!
Fy, så får du inte säga om mumintrollet, sa snorkfröken häftigt. Han är det bästa troll i världen och vi tycker hemskt mycket om honom!
Mumintrollet var hänförd. Verkligen! sa han. Jag tycker mumintrol let är en riktig pest, jag.
Då började snorkfröken gråta.
Ge dig av, sa snorken hotfullt. Annars klår vi upp dig!
Såså, sa mumintrollet häpet. Det var ju bara en lek! Jag är väldigt glad att ni tycker så mycket om mig.
Det gör vi visst inte! skrek Sniff gällt. På honom! Kör bort den otäcka kungen som talar illa om vårt mumintroll!
Och de kastade sig samfällt över det stackars mumintrollet. Han var alldeles för häpen för att kunna försvara sig, och när han hunnit bli arg var det försent; han låg underst i en boxande och skrikande röra av armar, svansar och tassar.
Muminmamman kom ut på trappan.
Vad går det åt er, ungar! ropade hon. Sluta genast upp att slåss!
De klår upp kungen av Kalifornien! snyftade snorkfröken. Och det gör de rätt i!
Mumintrollet kravlade sig fram, medtagen och arg.
Mamma! skrek han. Det var de som började! Tre mot en, det är inte rättvist!
Det medger jag, sa muminmamman allvarsamt. Men du hade säkert retat dem. Vem är du förresten, lilla djur?
Sluta upp med dendär fåniga leken, skrek mumintrollet. Ni är inte ett dugg lustiga. Jag är mumintrollet, och där står min mamma på trap pan. Och därmed punkt!
Du är inte mumintrollet, sa snorkfröken föraktfullt. Han har små vackra öron men dina ser ut som grytlappar!
Mumintrollet tog sig förvirrad om huvudet och fick tag i ett par hemskt stora, skrynkliga öron. Men jag är mumintrollet! utbrast han förtvivlad. Tror ni mig inte?
Mumintrollet har en liten lagom svans, men din ser ut som en lamp borste, sa snorken.
O, det var sant! Mumintrollet kände efter därbak med darrande tas sar.
Dina ögon är som tallrikar, sa Sniff. Mumintrollets var små och vänliga!
Just det, bekräftade snusmumriken.
Du är en bedragare! avgjorde hemulen.
Finns det ingen som tror mig! utbrast mumintrollet. Titta noga på mig, mamma, så måste du känna igen ditt muminbarn!
Muminmamman tittade noga. Hon såg in i hans skrämda tallriksögon, mycket länge, och sen sa hon stillsamt:
Jo, du är mumintrollet.
Och i samma ögonblick började han förvandlas. Ögonen och öronen och svansen krympte ihop, och nosen och magen växte. Och där stod mumint rollet hel och hållen framför dem i all sin glans.
Kom i min famn, sa muminmamman. Ser du, mitt lilla muminbarn kommer jag ändå alltid att känna igen.
Lite senare på dagen satt mumintrollet och snorken på en av de hem liga platserna, den under jasminbusken, där man är omvigen av en grön rund bladgrotta.
Ja, men det måste ju ha varit nån som förvandlade dig, sa snor ken.
Mumintrollet skakada på huvudet. Jag såg inget märkvärdigt, sa han. Och inte åt jag nånting eller uttalade några farliga ord.
Men du kanske råkade gå in i en trollring, funderade snorken.
Inte vad jag vet, sa mumintrollet. Jag satt hela tiden under den svarta hatten som vi använder som papperskorg.
Inne i hatten? frågade snorken misstroget.
Just det, sa mumintrollet.
De funderade en stund till. Så utbrast de på en gång, det måste va ra…! och stirrade på varann.
Kom! sa snorken.
De gick upp på verandan och närmade sig hatten, mycket försiktigt.
Den ser ganska vanlig ut, sa snorken. Om man inte räknar med att en hög hatt alltid är ganska ovanlig, förstås.
Men hur ska vi få veta om det var den? undrade mumintrollet. Jag kryper inte in i den en gång till!
Kanske man kunde lura dit nån annan, funderade snorken.
Men det vore bra nedrigt, sa mumintrollet. Hur kan vi veta att han blir riktig igen!
Vi tar en fiende, föreslog snorken.
Hm, sa mumintrollet. Vet du nån?
Stora råttan på slaskhögen, sa snorken.
Mumintrollet ruskade på huvudet. Henne går det inte att lura.
Nå, myrlejonet då? föreslog snorken.
Det blir bra, sa mumintrollet. En gång drog han ner min mamma i en grop och sprätte sand i ögonen pa henne.
De gav sig av för att leta reda på myrlejonet och tog en stor burk med sig. Det är på sandstranden man ska söka efter myrlejonets lömska gropar, så de vandrade ner till havet. Det räckte inte länge förrän snorken upptäckte en stor rund grop och gjorde ivriga signaler åt mu mintrollet.
Här är han! viskade snorken. Men hur ska vi lura in honom i burken?
Låt mig sköta det, viskade mumintrollet tillbaka. Så tog han burken och grävde ner den i sanden en bit därifrån med öppningen uppåt.
Därefter sa mumintrollet med hög röst: De är bra svaga kräk, såna där myrlejon! Han gjorde ett tecken åt snorken och båda tittade för väntansfullt ner i gropen. Sanden rörde på sig därnere men ingenting syntes.
Mycket svaga! återtog mumintrollet. De behöver flera timmar för att gräva ner sig i sanden må du tro!
Ja, men… sa snorken tvivlande.
Jadå, sa mumintrollet och gjorde vilda tecken med öronen. Flera timmar!
I detsamma stack ett hotfullt huvud med blängande ögon upp ur sand gropen.
Sa du svag! fräste myrlejonet. Jag gräver ner mig på tre sekunder, varken mer eller mindre!
Farbror borde nog visa oss hur det går till ifall vi ska tro på det, sa mumintrollet inställsamt.
Jag ska sprätta sand på er, sa myrlejonet argt. Och när jag har sprättat ner er i min grop ska jag äta upp er!
Nej, nej, bad snorken förskräckt. Visa oss hellre hur man kryper ner baklänges på tre sekunder!
Gör det här uppe så ser vi bättre hur det går till, sa mumintrollet och pekade på den fläck där burken var nergrävd.
Tror ni jag bryr mig om att göra konster för småungar, sa myrlejo net hånfullt. Men han kunde inte motstå frestelsen att visa dem hur stark och snabb han var. Under föraktfulla fnysningar klättrade han upp ur sin grop och frågade högdraget: Nå, var ska jag gräva ner mig?
Här, sa mumintrollet och pekade.
Myrlejonet drog upp axlarna och lät manen resa sig på ett skräckin jagande sätt.
Pass på! skrek han. Nu går jag under jorden, men när jag kommer tillbaka äter jag upp er! Ett, två, tre!
Som en snurrande propeller backade myrlejonet ner i sanden, rakt ner i burken som var gömd under honom. Det gick verkligen på tre se kunder, eller kanske snarare på två och en halv, för han var så hemskt arg.
Fort på med locket! skrek mumintrollet. De krafsade undan sanden och skruvade på locket med stor kraft. Sen lyfte de med förenade ans trängningar upp burken och började rulla den hemåt. Myrlejonet skrek och gormade därinne men hans röst kvävdes av sanden.
Det var otäckt vad han är arg, sa snorken. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om han kom ut!
Han kommer inte ut, sa mumintrollet lugnt. Och när han gör det hop pas jag han blir förvandlad till nånting förskräckligt!
När de kom fram till muminhuset samlade mumintrollet sina vänner genom att sticka tassarna i munnen och ge till tre långa visslingar, (vilket betydde: nånting oerhört har hänt).
De andra kom farande från alla håll och samlade sig runt burken med skruvlock.
Vad har ni där? frågade Sniff.
Ett myrlejon, sa mumintrollet stolt. Ett äkta, ilsket myrlejon som vi har fångat!
Tänk att ni vågade, utbrast snorkfröken beundrande.
Och nu tänker vi hälla ut honom i hatten, sa snorken.
Så att han blir förvandlad till ett spökdjur, som jag blev, sa mu mintrollet.
Prata ordentligt så man begriper nånting, bad hemulen.
Det var för att jag gömde mig i denhär hatten som jag förvandlades, förklarade mumintrollet. Det har vi räknat ut. Och nu ska vi kontrol lera saken genom att se om myrlejonet också blir nånting annat.
Men han kan ju bli vadsomhelst! skrek Sniff. Han kan bli nånting ännu farligare än ett myrlejon och äta upp oss allihop!
De stod en stund i skrämd tystnad och tittade på burken och lyssna de till de dämpade ljuden därinifrån. Voj, voj, sa snorkfröken ängsligt och förlorade färgen.

Vi gömmer oss under bordet medan han förvandlas och lägger en tjock bok över hatten, föreslog snusmumriken. Man måste alltid ta risker när man experimenterar! Tippa över honom nu med detsamma!
Sniff störtade in under bordet och gömde sig. Mumintrollet, snus mumriken och hemulen höll burken över Trollkarlens hatt och snork fröken skruvade änsligt av locket. I ett moln av sand ramlade myrlejo net ner i hatten, och blixtsnabbt lade snorken ett lexikon med utl ändska ord över alltsammans. Sen rusade allihop under bordet och gömde sig. Först hände ingenting.
De tittade fram under bordduken och väntade i stigande oro. Ingen förändring.
Det var bara jox, sa Sniff.
I detsamma började lexikonet med utländska ord att skrynkla ihop sig. Sniff bet hemulen i tummen av ren upphetsning.
Se upp, sa hemulen argt. Du bet mig i tummen!
Oj, ursäkta, sa Sniff. Jag trodde det var min!
Nu krullade lexikonet ihop sig mer och mer. Bladen började likna vissna löv. Och mellan dem kröp alla de utländska orden ut och började kravla omkring på golvet.
Det var det värsta! sa mumintrollet.
Men nu hände nånting igen. Det började droppa från hattbrättena. Det rann. Floder av vatten plaskade ner på mattan så att de utländska orden fick rädda sig uppåt väggarna.
Myrlejonet har bara blivit vatten, sa snusmumriken besviken.
Jag tror det är sanden, viskade snorken. Myrlejonet kommer nog om en stund.
De väntade igen under olidlig spänning. Snorkfröken gömde huvudet i mumintrollets famn och Sniff pep av förskräckelse. Då visade sig plötsligt världens minsta igelkott på hattkanten. Den nosade i vädret och blinkade, och den var alldeles ruggig och våt.
Ett par sekunder var det dödstyst. Så började snusmumriken skratta. Och de andra fortsatte när han måste ta igen sig. De vrålade av skratt och rullade omkring under bordet av ren fröjd. Det var bara hemulen som inte delade glädjen. Han tittade förvånad på sina vänner och sa: Ja men vi väntade ju att myrlejonet skulle förvandlas! Om jag kunde begrippa varför ni alltid bråkar så om saker och ting.
Under tiden vankade den lilla igelkotten högtidlig och lite sorgsen till dörren och tog sig utför trapporna. Vattnet hade slutat rinna och fyllde verandagolvet som en sjö. Och hela taket var fullt av utländska ord.
När det hela förklarades för mumintrollets pappa och mamma tog de saken mycket allvarligt och beslöt att Trollkarlens hatt skulle för störas. Man rullade den försiktigt ner till floden och lät den falla i vattnet.
Det var alltså molnen och spökdjuret, sa mumintrollets mamma, me dan de stod och såg efter den bortglidande hatten.
Det var roliga moln, sa mumintrollet lite missmodigt. Det kunde ha kommit fler!
Eller flodvågor och utländska ord, ja, sa hans mamma. Så det såg ut på verandan! Och jag kan inte begripa hur jag ska bli av med dedär småkrypen. De är i vägen överallt och ställer till oreda i hela huset!
Men molnen var roliga i alla fall, mumlade mumintrollet envist.
På kvällen kunde mumintrollet inte somna. Han låg och tittade ut i den ljusa juninatten som var full av ensamma rop, av tassande och dans. Det luktade gott av blommor.
Snusmumriken hade inte kommit hem än. Såna här nätter vandrade han ofta omkring ensam med sig själv och sin munharmonika. Men i natt hör des inga visor. Han var nog på upptäcktsfärd. Snart skulle han slå upp sitt tält vid flodstranden och vägra att sova inomhus… Mumintrollet suckade. Han kände sig ledsen utan att ha nånting att sörja över.
Just då hördes en svag vissling under fönstret. Mumintrollets hjär ta hoppade till av fröjd och han smög sakta fram till fönstret och tittade ut. Visslingen hade betytt: Hemligheter! Snusmumriken väntade under repstegen.
Kan du bevara en hemlighet? viskade han när mumintrollet klev ner i gräset.
Mumintrollet nickade ivrigt.
Snusmumriken lutade sig fram och viskade ännu lägre: Hatten har flutit iland på en sandbank en bit neråt floden.
Mumintrollets ögon började lysa.
Vill du? frågade snusmumriken med ögonbrynen.
Om! svarade mumintrollet med en liten öronviftning.
Som skuggor smög de genom den daggiga trädgården ner mot floden.
Den ligger två flodkrökar härifrån, sa snusmumriken dämpat. Det är egentligen vår skyldighet att rädda den för allt vatten den fylls med blir rött. De som bor längre neråt floden kommer att bli skräckslagna av detdär hemska vattnet.
Vi borde ha tänkt på det, sa mumintrollet. Han kände sig stolt och glad att gå såhär med snusmumriken mitt i natten. Tidigare hade snus mumriken alltid varit ensam på sina nattvandringar.
Här nånstans är det, sa snusmumriken. Där den mörka strimman i vattnet börjar. Ser du?
Inte riktigt, svarade mumintrollet som snubblade fram i halvmörk ret. Jag har inte nattögon som du.
Jag undrar hur vi ska få tag i den, funderade snusmumriken som stod och tittade ut över floden. Så fånigt att din pappa inte har nån båt.
Mumintrollet tvekade. Jag simmar ganska bra, ifall vattnet inte är för kallt, sa han.
Det vågar du inte, sa snusmumriken tvivlande.
Det törs jag visst det, utbrast mumintrollet och visste ögonblick ligen att han skulle göra det. Åt vilket håll är det?
Snett ditåt, sa snusmumriken. Du bottnar ganska snart på sandban ken. Men akta dig för att sticka tassarna in i hatten. Håll i hattkul len.
Mumintrollet gled ner i det sommarvarma vattnet och simmade på hundvis ut i floden. Där var stark ström och ett tag kände han sig li te orolig. Nu såg han sandbanken och på den nånting svart. Han styrde närmare med svansen och kände strax därpå sand under tassarna.
Allt väl? ropade snusmumriken sakta från stranden.
Allt väl! svarade mumintrollet och vadade upp på sandrevet.
Han såg en mörk ström ringla ur hatten neråt floden. Det var det röda förvandlingsvattnet. Mumintrollet stack tassen i vattnet och slickade försiktigt på den.
Det var det värsta, mumlade han. — Det är ju saft! Tänk, hädenefter kan vi få hur mycket saft vi vill bara vi fyller hatten med vatten!
Nå, har de den? ropade snusmumriken oroligt.
Jag kommer! svarade mumintrollet och vadade ut i vattnet igen med svansen i en stadig knut om Trollkarlens hatt. Det var besvärligt att simma mot strömmen med den tunga hatten släpande efter sig och när mu mintrollet kröp upp på stranden var han förfärligt trött.
Här är den, pustade han stolt.
Fint, sa snusmumriken. Men var ska vi göra av den?
Inte i muminhuset, sa mumintrollet. Knappast i trädgården. Nån kun de hitta den.
Hur skulle det vara med grottan? funderade snusmumriken.
Då måste vi inviga Sniff i hemligheten, sa mumintrollet. Det är hans grotta.
Vi får väl göra det, sa snusmumriken dröjande. Men han är bra liten att ha reda på en så stor hemlighet.
Ja, sa mumintrollet allvarligt. Vet du, det är första gången jag gör nånting som jag inte kan berätta för pappa och mamma.
Snusmumriken tog hatten i famnen och började gå tillbaka utmed flo den. När de kom fram till bron stannade snusmumriken plötsligt.
Vad är det? viskade mumintrollet oroligt.
Kanariefåglar! utbrast snusmumriken. Tre gula kanariefåglar där på broräcket. Så konstigt att se dem ute på natten.
Jag är visst inte nån kanariefågel, pep den närmaste fågeln. Jag är en mört!
Vi är hederliga fiskar alla tre! drillade hans kamrat.
Snusmumriken skakade på huvudet.
Där ser du vad hatten ställer till, sa han. Dedär tre små fiskarna simmade säkert in i den och blev förvandlade. Kom så går vi raka vägen till grottan och gömmer hatten!
Mumintrollet höll sig tätt efter snusmumriken medan de gick genom skogen. Det prasslade och tassade på båda sidor om vägen och var nästan lite hemskt. Ibland stirrade små lysande ögon mot dem bakom stammarna, ibland ropade någon till dem från marken eller trädkronor na.
En vacker natt! hörde mumintrollet en röst rakt bakom sig.
Fin! svarade han modigt. Och en liten skugga slank förbi honom in i skumrasket.
På stranden var det ljusare. Hav och himmel gled ihop till en enda blekblå, skimrande yta. Långt ute hördes fåglars ensamma lockrop. Det var redan på morgonsidan. Snusmumriken och mumintrollet bar Trollkar lens hatt upp till grottan och ställde den upp och ned i det innersta hörnet så att ingenting skulle kunna falla ner i den.
Dethär var nog det bästa vi kunde göra, sa snusmumriken. Och tänk du, ifall vi skulle få tillbaka de fem små molnen!
Jo! sa mumintrollet som stod i grottans mynning och såg ut i nat ten. Fast jag undrar om de skulle kunna göra det finare än det är just nu…