Муми-Тролли

INLEDNING

En grå morgon föll den första snön över mumindalen. Den kom smygan de tätt och tyst, och på några timmar var allting vitt.

Mumintrollet stod på trappan och tittade på hur dalen drog vinter lakan över sig, och han tänkte stillsamt, i kväll går vi i ide. För så brukar alla mumintroll göra nångång i november (och det är egentligen ganska förnuftigt av den som inte älskar mörker och köld). Han stängde dörren och tassade in till sin mamma och sa:
Snön har kommit.

Jag vet, sa mumintrollets mamma. Jag har redan bäddat med de var maste täckena åt er allihop. Du får sova i västra vindskammaren till sammans med det lilla djuret Sniff.

Men Sniff snarkar så förskräckligt, sa mumintrollet. Kunde jag inte få sova med snusmumriken istället?
Som du vill, sa muminmamman. Sniff kan få ligga i östra vindskamma ren.

Så förberedde sig muminfamiljen och alla deras vänner och bekanta omständligt och allvarligt för den långa vintern. Mumintrollets mamma dukade åt dem på verandan men var och en fick bara granbarr i sin kopp (det är nämligen viktigt att ha magen full av barr om man tänker sova tre månader). När middagen var slut (och den smakade inget vidare) sa man godnatt lite ordentligare än vanligt och mamman uppmanade alla att borsta tänderna. Sen gick mumintrollets pappa omkring och stängde alla dörrar och fönsterluckor och hängde myggnät över takkronan för att den inte skulle bli dammig.

Och så kröp var och en ner i sin säng, gjorde en trevlig grop åt sig, drog täcket upp till öronen och tänkte på nånting roligt. Men mu mintrollet suckade lite och sa: Vi förlorar en hel massa tid i alla fall!

Inte! sa snusmumriken. Vi drömmer. Och när vi vaknar igen är det vår…

Ja… mumlade mumintrollet. Han hade redan glidit långt bort i drömmarnas halvskymning.

Därute föll snön, tätt och fint. Den täckte redan trappan, den hängde tung över tak och fönsterkarmar. Snart skulle hela muminhuset vara en mjuk, rund driva. Klockorna upphörde att ticka, den ena efter den andra, vintern hade kommit.